Hvad bör man förstå med oegentliga döfstumma?

Följande det exempel, som gifvits af redaktören för ”American Annals of the Deaf and Dumb[1]”, Dr. Edward Allen Fay[2], försökte jag förlidet år upprätta en öfversigtstabell öfver de svenska döfstumskolorna. I denna tabell hade jag äfven ämnat intaga tvenne kolumner för egentliga och oegentliga döfstumma, och hade i detta hänseende framställd frågor till Hrr föreståndare.  Af de svar jag erhöll, visade det sig emellertid, att åsigterna om begreppen egentligt och oegentligt döfstumma vore mycket delade, tillfölje varaf de influtna uppgifterna vore oanvändbara för min tabell. Det er denna omständighet som gifvit mig anledning att närmare öfverväga denna ingalunda ovigtiga fråga.

Jörgensen fäller på ett ställe[3] ett yttrande om nödvendigheten att fixera det mycket begagnade uttrycket  ”det naturliga teckenspråket”, ett yttrande som mutatis mutandis låter tillämpa sig på det ämne som här föreligger.  ”Detta är ofta brukade och så ofta missbrukade uttryck”, säger han, ”kan omfatta ganska mycket, men också ganska litet. Begreppet  ”oegentligt döfstumma” är ett ofantligt elastiskt uttryck. Hvar och en, som skrifver om detta begrepp, utan att närmare definiera, hvad han förstår därmed, är att likna vid en person, som spelar dragharmonika, ty denna kan allt efter inre behof att gifva sina känslor luft draga ut det elastiska instrumentet ganska långt eller alldeles skjuta det tillhopa, alltså gifva sina känslor ett trängre eller vidare uttryck.  Så äfven med begreppet oegentligt döfstumma.”

Är detta påstående befogadt, så är det sålunda af nöden att klargöra den frågan, hvad man bör förstå med oegentligt döfstumma.

I Danmark har, som bekant, denna fråga arbetat sig fram till en fråga af stor betydelse, så betydande, att den lagts till grund för klassificeringen af landets döfstuminstitut[4]. Det ligger sålunda närmast till hands att vända sig till detta lands litteratur, för att finna ett svar på det här föreliggande spörsmålet.  -  Flera sådana svar äro också gifna. Så definierar Prof. Keller oegentligt döfstumma sålunda: sådana döfstumma, ”som hafva reminiscenser antingen af tal- eller hörselförmågan, sådana, barn överhufvud, för hvilka ljudspråket icke är fullständigt obekant”.[5]

Men med ett sådant allmänt svar är man icke fullt betjent. Det lemnar alltid rum för en trängre eller vidare uppfattning. Med en sådan definition kan procenten af oegentligt döfstumma komma att vexla rätt betydligt.

Pastor Malling-Hansen gifver i sitt utmärkta ”Forslag om at oprette et Dövstumme-Institut i Jylland” en annan definition, i det han med oegentligt döfstumma förstår  ”Döfstumma som hafva någon hörsel- eller talförmåga (”talefærdighed”), men för litet deraf, för att kunna undervisas och läras på samma sätt som normala barn”.

Denna definition är ungefär lika vid som Prof. Kellers.

I sin häröfver intagna uppsats om  ”Sondringen i Danmark mellem egentlige og uegentlige Dövstumme” sid. 57, gifver deremot Pastor Malling-Hansen en annan definition, som onekligen är vida mer exakt. Vill man med få ord definiera detta begrepp, så torde det vara svårt att uppställa någonting bättre än denna senare af Malling-Hansens definitioner[6].

Fredrik Nordin fortsætter sin artikel med at diskutere en definition af den franske døvstummepædagog Jean Itard (1774-1838) sammen med hans tyske kollega Johan Daniel Heil, forfatter til ”Der Taubstumme und seine Bildung” 1870, hvor deres definition forkommer på side 13 og 14.

Derefter introducerer Nordin en definition af den svenske døvstummelærer Jehubba Petrus Blomkvist, 1843-1909, samt yderligere en tysk variant: den s.k. Schmalz-Schöttleske inddeling, som fremgår af deres ”Lehrbuch der Taubstummen-Bildung”, s. 13).