Fredrik Nordins rapport om en studierejse til døvstummeanstalter 1883.

            1. Skånes anstalt för döfstumma i Lund är, såsom vi veta, ett interat och till storleken den andra i vårt land samt öppnades den 1 Sept. 1871. Anstaltens föreståndare är fortfarande Direktör A. G. Flodin.  Denna anstalt med dess präktiga läge, storartade lokaler och rikliga lärarkrafter – för 65 elever, 1 föreståndare, 6 lärare, 1 lärarinna och 2 extra lärare, eller inalles 10 lärarekrafter, förutom handtverkslärare, husmoder m.fl.  – är dels förut känt af Sveriges döfstumlärare, och dels har man genom inspektioner från statens sida tillfälle att pröfva och bedöma undervisningen derstädes, hvarföre det icke ingått i min plan att fälla något omdöme derom. Blott det vill jag nämna, att jag hade tillfälle att se och höra undervisningen i de olika klasserna under pågående lektioner samt deras uppvisning vid examen den 6 juni och att jag därvid fann, att man bemödade sig om att föra talet framåt, ehuru det hade sig svårt i vissa klasser och med vissa elever, en gifven följd af den olika ålder, vid hvilken eleverna måste, på grund af bristande skoltvång i vårt land, intagas i anstalten. I sjette klassen fick jag vid examen af Direktor rätt att pröfva eleverna i räkning, och befanns det därvid, att exempel i interesseräkning[2] raskt och säkert uträknades af den elev, som dertill fick uppdraget. I geografi hörde jag med nöje en liflig och vacker uppvisning i samma klass. Öfver 5:te klassen hörde jag en allmän klagan af både föreståndare och lärare.

            Som man inom denna anstalt äfven har en teckenafdeling, så torde en sådan sammanblandning af elever i icke så ringa mån bidraga att göra teckenspråket till det öfvervägande dagliga meddelelsemedlet såvel eleverna emellan som emellan lärarna och eleverna. Den stränga konseqvens vid tillämpningen af talet gjorde sig sålunda här, såsom naturligt är, icke gällande som i Fredericia och Schleswig.

            Eleverna vore snyggt klädda samt visade sig vara hurtiga[3], friska och glada.

            2.   Det Kongl. Institut för döfstumma i Köpenhamn räknar 1807 såsom sitt stiftelseår. År 1806 begynte Med.Dokt. Peter Atke Castberg att, på uppdrag af Regeringen, uti Sølvgade anordna en anstalt för döfstumma. Följande året eller år 1807 den 17 April blef anstalten genom ett Kongl. Bref grundad som Kong. Institut.[4] Castberg förestod anstalten till sin död 1823, då anstalten hade 55 elever. Året efter eller 1824 flyttades anstalten till Stormgade, der den erhöll något större och bättre lokaler, hvarföre elevantalet äfven kunde ökas till 65 och uppgick så småningom, tills det under åren 1829-1830 utgjorde 108; men varierade sedan till år 1839 mellan 97 och 72.[5]  År 1839 flyttedes institutet från Stormgade til sin nuvarande plats vid Citadelsvejen i stadsdelen Østerbro. Det var då inrättadt för 100 elever, men fick under åren 1858-1859 en tillbyggnad, hvarigenom det sattes i stånd att intaga 130 elever.  Skolåret 1879-1880 måste ända till 140 elever mottagas.  Ty, som vi veta, hafva de sedan 1817 haft skoltvång för de döfstumma i Danmark.[6]

            Anstalten är ett internat.  Undervisningen bedrifves efter teckenmetoden.  Dock har man öfven sysselsatt sig med talundervisningen samt andningsöfvningar  såsom lung-gymnastik.  Mera vigt  har sedan år 1865 lagts på dessa öfningar än förr.  Men man torde väl ändå få taga såsom gifvet, att talundervisningen mera bedrifvits såsom ämne än som mål.  Då numera Fredericia-Institutet är öppnadt, försvinna talöfningarna från det Kongl. Institutet i Köpenhamn. Och jag hörde vid mitt besök ingen sådan undervisning.

            Såsom undervisningsmedel användes åskådningsmateriel, tecken, handalfabet och skrift.  Hvad som särskildt fäste min uppmärksomhet, var det förhållandet, att handalfabetet flitigt begagnades.  Vid närmare efterfrågan fann jag, att samma grundsats, som jag uttalade i 1:sta årg. af denna Tidskrift[7], nämligen att handalfabetet i tecken-skolan ersätter talet, och att det derföre flitigt bör användas, här äfven var gällande.  Att nu ingå i detalj af denna fråga är öfverflödigt; jag hänvisar blott till årg. I, häftena 1 och 3.[8]

            Vid min ankomst till anstalten mottogs jag på det vänligaste af Direktor Malling-Hansen, hvarefter jag blef presenterad för de olika klasserna med den vänliga, öppna och ärliga försäkran, att jag egde att infinna mig i klasserna, när och huru jag behagade.

            Af synnerligt intresse var för mig Direktorns egen lektion i kristendom med högsta klassen.  Eleverna lade i dagen otvetydiga bevis på gedigen kunskap samt kärlek till såväl sitt ämne som sin lärare. Jag bara beklagar, att jag icke helt och hållet kunde följa med i detalj vid undervisningen, emedan lektionen fördes nästan uteslutande med handalfabetet, och eftersom det danska handalfabetet betydligt skiljer sig från vårt.  – För öfrigt var det rätt intressant att öfvervara lektioner i Danska språket af Herrar Lassen och Petersen.

            Logementerna voro rymliga, snygga och väl luftade. Matsalen stor och ljus.  Lärosalarna väl stora, men vissa bra mörka och sågo gamla ut.

            Maten var af god och smaklig beskaffenhet.  Institutet består äfven lärarna med samma mat som eleverna, ehuru maten åt dem inbäres uti hvars och ens enskilda bostad.  Eleverna voro glada, hurtiga och höfliga.

            Framför institutet ligger en vacker park, i hvilken jag hade nöjet att för första gången både se och höra näktergalen slå sina glada drillar.

            Den vänliga anda, som rådde inom anstalten och det resultat, till hvilket man kommit med eleverna, gjorde det intryck på mig, att jag länge med värme skall minnas det Kongl. Institutet i Köpenhamn och dess vänliga och insigtsfulla Direktor.  Han syntes mig sjuklig; måtte han få helsa och krafter att länge verka till fromma för sitt institut!

            3.  Institutet för barn af mera bemedlade familjer är ett litet nätt internat med omkring 15 elever och 3 lärarinnor också på Nørrebro, ej långt från det Kongl. Institutet vid, jag vill minnas, Rosenvejsgade[9], midt inne i en utmärkt vacker stadsdel, mera hållen i villastil. Anstalten anlades år 1871 af Professor Johan Keller med Fröken C. A. Mathisen som lärarinna. Numera har fröken M. öfvertagit anstalten sjelf.  Det hela företedde ett litet älskligt hem, deri lärjungarne fingo betrakta sin föreståndarinna som fostermor, ej blott till namnet utan äfven till gagnet.

            Undervisningen bedrifves efter talmetoden; och här fann jag talet väl trifvas. De små, lifliga barnen ville rent af förbluffa mig med sina frågor om hvarjehanda förhållanden i vårt gamla Sverige. Det första som lifvade dem var, att en döfstumlärare från Sverige icke såg annorlunda ut än en sådan i Danmark.  Under en lektion af föreståndarinnan icke blott njöt jag af hennes undervisning, utan jag rent af elektriserades. Mer än en gång ville ögat fuktas, så lifligt, så målande, så hjertligt rörande tilltalade hon barnen ej blott vid behandlingen af religionen utan äfven vid en jemförelse mellan hennes elever, hvilka fingo i tidiga år emottaga undervisning och de öfveråriga döfstumma i min skola, hvilka måste vänta derpå ända till 15, 20, 30, ja 40 års ålder. Det är så jag vill, att en lektion skall hållas! Lycklig den lärare eller lärarinna, som dertill är mäktig! Lyckliga de barn, som få lära af en sådan! Visserligen är det sant, att icke alla ögonblick i skolan kunna vara idel högtidsstunder; men alla ögonblick böra ej heller vara idel hvardagsstunder. Det var en högtidsstund af verkligt värde, som jag med min hustru[10] tillbragte i fröken Mathisens skola.

            Men var mig hennes skola kär, så var hennes hem det icke mindre. Med en sällsynt liflighet och ett levande intresse för döfstummesaken förmådde hon att genom tankeutbyte göra tiden så hastigt flyende, att man knappast nisste, hurufort han gick.

            Idéen att uprätta en särskild anstalt för mera bemedlade familjers barn är utan all gensägelse god och påaktansvärd. Visserligen ropas det i vår tid på jemlikhet. Men jemlikheten har en gräns. Och den bör behålla denna. Att sätta statkarlens[11] barn i samma skola som grefvens, det kunde väl gå för sig, om döfstumanstalterna voro dagskolor såsom elementarläroverken m.fl.; men att göra detta i döfstumskolor, hvilka vanligen äro internat, det er bestämdt ofördelaktigt.  Båda lide deraf. Om kost och vård beräknas efter grefvebarnets behof, uppfostras statskarlens barn för helt andra vanor än dem han fortfarande kan få lefva uti, blir å ena sidan uppblåst, å den andra oduglig för lifvet. Anordnas åter kost och vård efter statbarnets behof, måste grefvebarnet lida deraf, känna sig nedsatt, bli nedstämdt och missnöjdt. Läroanstalten blir då detta barns straffanstalt. Mycket vore härom att säga. Det sagda må vara nog. I vårt land hafva vi haft ”Tysta skolan[12]” i Stockholm såsom en anstalt mera beräknad för samma ändamål som fröken Mathisens. Och månne icke Fru Rosings[13] lilla anstalt i Kristiania är en sådan anstalt?

            4.         Professor Kellers abnormanstalter.

            Sedan Professor Johan Keller den 1 April 1856 öppnade sin privatskola för döfstumma i Köpenhamn, har denna skola under tiden så tilltagit i omfång, att hon för närvarande sönderfaller i fem anstalter: 3 för meddelande af bokliga och 1 för praktiska kunskaper samt 1 vårdanstalt.

            a) Döfstumskolan grundad på talmetoden, ifrån början, om än ringa, på ett litet vindsrum, den egentliga Kellerske anstalten, förr förlagd på Baggesensgade N:o 4 i stadsdelen Nørrebro, har, sedan en derför  erforderlig trevåningsbyggning år 1880 uppfördes, blifvit förlagd till yttersta kanten af Nørrebro på Baldersgade. Anstalten är ett inter-externat; och ett sådant af den art, att eleverna de 2 första åren bo i anstalten och de 6 sidsta i fosterhem.  År 1881 voro eleverna 100, deraf 40 elever voro interner: de öfriga externer.  Föreståndare är Professor Kellers broder, Jur. Kand. Emil Keller. Husmoder är fru Th. Madsen och fröken V. Madsen.

            Det var denna af Kellers anstalter jag i synnerhet ville se.  Den dag jag instälde mig på Baggesensgade hos Professor Keller i denna afsigt, blef jag af honom tillrådd att först följande dag kl. 1 infinna mig vid anstalten, emedan i dag undervisningen var i följd af en elevs begrafning instäld, och emedan jag vid den tiden säkrast kunde träffa föreståndaren.  På utsatt dag och tid infann jag mig vid Baldersgade och fann professorn der före mig, hvarefter han hade godheten att sjelf föra mig omkring i anstaltens samtliga lokaler, äfvensom in uti 2:ne klasser, jag vill minnas i 4:de och 6:te, der professorn sjelf behagade examinera eleverna i kristendom. Det kan icke nekas, att, hvad af denna korta examen framgick, eleverna visade sig kunna väl göra reda för sig.  Af ljudklangen i eleverns uttal yttrade jag, att man tydligt kunde märka, att eleverna voro oegentligt döfstumma.  Häremot invände Herr Professorn, att så visserligen borde vara fallet;  att endast oegentligt döfstumma borde förekomma i hans anstalt; men att detta dock icke var förhållandet.  Först nu sedan Fredericia-institutet är uppfördt, kan en verklig särskiljning af oegentligt och egentligt döfstumma ega rum i Danmark.

            c.   Arbetshemmet för döfstumma flickor vid Havnegade n:r 37 med fru M. Andersen som föreståndarinna räknas äfven till de Kellerska anstalterna för döfstumma, ehuru denna anstalt stödes af en särskild förening och styres af en särskild styrelse.  Keller är dock den, som både grundlagt denna anstalt och som är anstaltens verkställande direktör.  Anstalten stiftades år 1869, och dess uppgift är tvåfaldig:

            1:o.   Att såvidt möjligt är gifva den vuxna döfstumma flickan en sådan utbildning i qvinliga sysslor, nämliga tvätt, strykning, linne- och klädessömnad samt hushållsgöromål, att hon väl kan uppfylla en plats som tjenarinna eller uppehålla sig med sjelfständig verksamhet som sömmerska, strykerska eller annat dylikt förvärf och

             2:o.    att skänka den döfstumma flicka, som icke är fullt arbetför eller som icke kan trifvas bland hörande, ett hem, hvarest hon kan finna sitt lifsuppehälle samt den omvårdnad och det tillmötesgående, som hon eljest skulle sakna.

            Hemmet är beräknadt för 30 flickor. Detta hem tilltalade mig denna gång synnerligen. Då jag år 1874 besökte Köpenhamns abnormanstalter, hänvisades jag också då af professor K. till detta hem. Men det tilltalade mig då icke.  Jag var nämligen då af den åsigt, att en sådan anstalt ej var behöflig.  Denna gång, må jag medge det, började jag undra, om det icke ändå vore förträffligt, och om icke också vi borde i vårt land anordna en sådan en sådan der arbets- och hushållsskola för döfstumma flickor.

            Ifrån denna anstalt hafva flera elever utgått dels såsom egna husmödrar, dels såsom tjenarinnor, räkenskapsförare i mindre handel, sömmerskor  o.s.v.

            Lokalerna voro snygga och fina, ehuru de voro små; idoga och glada voro alumnerna, hvar man såg dem: vid sybordet eller vid diskbaljan.  Jag nästan tror, att denna anstalt då för tillfället passade mig mest af de Kellerske anstalter jag besökte.

            Till de Kellerska anstalterna höra vidare:

            d)  Undervisnings- och uppfostringsanstalten för sinnesslöa barn, hvilken anstalt är belägen i n:r 4 Baggesensgade, eller der, hvarest talskolan förut var förlagd.  Härtill höra 2 filialer: 1 å samma gata n:r 38 och en vid Bangertsgade n:r 7 äfven på Nørrebro.  Föreståndare är Alex. Prytz[14].  Elevantallet var år 1881 icke mindre än 157 och

             e) Anstalten for ohelbregdelige Aandssvage på ”Karins minde”, öppnad den 1 April 1880, och stående under ledning af Med.Dokt. Bremer,  Dokt. Grønlund, Inspektor O.H. Andersen. Staten har lemnat 110,000 kr. i statslån samt ett årligt anslag af 15,000 kr. med vilkor, att patientantalet skall vara minst 60, och att 25 äro fripatienter. År 1881 var hela antalet 72.  Ingendera av dessa anstalter besökte jag, och som de ligga utom döfstumlärarefacket, har jag blott enkelt velat omnämna dem.

            Utöfver dessa nu nämnda 5 anstalter har professor Keller också anordnat en kurs för stammande och andra fel i talet.  Undervisningen har handhafts af öfverläraren Alex. Prytz, inspektor Oskar Möller  och fröken H. Friis. Året 1880-1881 behandlades 54 patienter.

            Afgifterna för de inom de Kellerska anstalterna intagna barn äro per år: i döfstumanstalterna 450 kr., i arbetshjemmet för döfstumma flickor 240 kr., i undervisningsanstalten för sinnesslöa barn och i asylet 600 kr. Detta gäller då de s.k. fullt betalande. För det statsanslag, som är beviljadt Keller för hvardera anstalten, lemnas dels friplatser, dels nedsättning i årsafgiften.

            Från statens sida utöfvas kontrollen öfver dessa anstalter af en tillsyningskommission, bestående af den om Danmarks abnormskoleväsende mycket förtjente Geheime-Konferentsraad J.P.Trap och professor R. Simesen[15]  samt slotspræst Schrader[16].  Å Köpenhamns kommuns vägnar  utöfver skoldirektören, professor J. Holbech[17], tillsyn med afseende på de barn denna kommun insätter i anstalterna för sinnesslöa.

            Tvänne omständigheter vill jag ännu fästa mig vid:  den ena att professor Keller använder ett öfvervägande antal qvinliga lärare, då deremot det Kongl. Inst. i Köpenhamn har blott manliga;  den andra att abnormsaken synes mig vara ej blott professorns personliga utan äfven hans familjs lifsuppgift.

            Kastar man en blick öfver professor Kellers verksamhet, så måste man förvånas öfver den framgång han haft i sina företag.  Det är viljekraft och en vidt omfattande blick, inför hvilken man måste med vördnad och respekt böja sig.  Och förvånas måste man äfven, huru en man skall kunna förmå att inom sig innesluta  insigt till en så pass mångsidig verksamhet.  Men professor Kellers ställning till sina samtliga anstalter synes mig nu mera och kanske  i det hela  på åtminstone  den senare tiden vara icke lärarens utan organisatörens och inspektörens.  Och ensamt den uppgiften kräfver otroligt mycket  af sin man.  Såsom organisatör framstår också professor Keller ovedersägligen genom sina verk såsom en af abnormskolans driftigaste män.

            Dem, som önska få närmare kännedom om de Kellerska anstalterna, hänvisar jag till den af Keller sjelf utgifna:  ”Nordisk Tidsskrift for Blinde-, Døvstumme- og Aandssvageskolen”, deri årliga redogörelser förekomma; särskildt vill jag hänvisa till häftet 3 år 1879 och till häftet 1 år 1880 samt till  ”Johan Kellers Abnorme-anstalter 1880-1881”.

            5.   Fredericia Institutet är så att säga ett verk af direktor Malling-Hansen. Det är han, som först väckt tanken därpå, och som i sitt utmärkta arbete:  ”Forslag om att oprette et Døvstumme-Institut i Jylland”  fört frågan framåt och derigenom rest sig en varaktig ärestod för döfstum-saken i Danmark.  I Dec. 1879 aflemnade Malling-Hansen sitt förslag. Följande Riksdag godkände förslaget och anslog medel. Den 10 Sept. 1881 stod institutet färdigt att emottaga sin första elevgrupp och sålunda att börja sin verksamhet.  Sedan ytterligare 3:ne grupper elever inkallats, hade institutet i slutet af Oktober 55 elever. I år är elevantalet 73, hvaraf 69 äro internerade;  de 4 öfriga äro skolgångare. Den 2 Juli 1882 invigdes institutet offentligt af föreståndaren, direktor G. Jørgensen i närvaro af konungen, drottningen, kronprinsen och kronprinsessan.

            Anstalten är ett inter-externat och beräknadt för 100 elever:  50 interner och 50 externer, men tilltaget så, att det kan rymma flera.  Här skall således tillämpas den grundsats, hvarom en så skarp strid fördes i vårt land för några år sedan, nämligen att eleverna skola under första åren af sin lärotid vara internerade och under de senare åren internerade.  Lärotiden är 8-årig.  Intagningsåldern är i regeln bestämd till 8 år; undantagsvis intagas 7-åriga barn.

            Hufvidbyggnaden är utom källarvåningen ett tre våningar högt hus med flyglar. All möjlig hänsyn är tagen för tillgodogörandet af nutida uppfinningar för beqvämlighet, snygghet och sundhet, såsom värmeledning, vattenledning, ventilationer m.m.   Såsom bevis på inredningens elegans må nämnas, att borden i elevernas matsal bestodo af hvita marmorskifvor, hvilande på gjutna jernfötter.  Husets storlek är kanske jemförligt med Manilla. Hela kostnaden med inventarier uppgår till omkring 220,000 kr. Direktor förklarade sig icke med fog kunna göra någon anmärkning hvarken mot byggnadens beqvämlighet eller arbetets gedigna utförande.

            Läget är utmärkt vackert, strax utanför staden på en höjd vid inloppet till Lilla Bält och mitt emot öfverfartsorten Strib nedenom Middelfart på Fyen.  Från tornen har man en den härligaste utsikt man kan tänka sig.

            Genom upprättandet af Fredericia-Institutet har en ny æra inbrutit för döfstum-undervisningen i Danmark. Nu kan sönderdelningen i oegentligt och egentligt döfstumma barn i verkligheten också ega rum;  nu kan man få tillämpa den rena talmetoden för den för talundervisningen möjliga procenten, och nu kan man få njuta frukterna både af internatets och externatets fördelar för talundervisningen.  I direktor Jørgensen hafva dessa idéer en varm, kraftig och duglig målsman. Han har genom sina båda kända arbeten: ”Zwei Deutsche Taubstummen-Anstalten” och ”Anruf” åstadkommit en stark rörelse och en viss reaktion inom den tyska döfstumskolan;  så skall han också veta att inom sitt fosterland föra den nya skolans idéer med ära.

            Danmarks döfstum-anstalter ingå så att säga uti samma organism. Alla inom skolåldern varande oegentligt och sinnesslöa döfstumma inkallas till de Kellerska anstalterna; då deremot alla egentligt döfst. inkallas till Fredericia-Institutet. Men nu är det alldeles klart, att icke alla elever genom en sådan inkallelse kunna komma på sin rätta plats: on och annan oegentligt döfstum kan komma till institutet för egentligt döfstumma och vice versa. Likaså kunna sinnesslöa komma till Fredericia. För att nu få sådana misstag rättade, är det beslutadt genom lag den 22 Mars 1880, att en pröfningskomité  bestående af direktören för abnormanstalterna såsom ordförande med föreståndarna för statsanstalterna och styresmannen för de Kellerska anstalterna som ledamöter.  Intagningen sker i slutet af Augusti; och i slutet af September företages av kommissionen den åsyftade pröfningen, hvarefter de elever,  som möjligen kommit på orätt plats, ofördröjligen öfverlemnas till den anstalt, dit de egentligen höra.  Vid årsexamen i Juli månad pröfvas de året förut vid Fredericia-Institutet intagna eleverna, om de äro tjenliga för talundervisningen eller icke. De, som då icke bestå profvet, afsändas till det Kongl. Institutet i Köpenhamn, för att där undervisas efter tecken-metoden.  Af de under första läseåret intagna 55 eleverna  afsändes den 11 Dec. 1881 till Kellers anstalter 1 gosse och 2 flickor såsom varande sinnesslöa samt 2 gossar  och 2 flickor såsom varande oegentligt döfstumma.  Vid räkningen den 22 juli 1882 bestämdes det, att 12 gossar och 7 flickor skulle öfverflyttas  till Kongl. Institutet. En elev måste på grund af sjuklighet och svaghet hemsändas på ett år. De återstående 28 eleverna, 14 gossar och 14 flickor, få stanna qvar för att undervisas efter talmetoden.  Dessa elever skola externerasnästkommande Augusti.

            Då eleverna vid mitt besök vid anstalten icke åtnjutit undervisning fullt ett läseår, kan jag nu icke bedöma resultaten deraf för framtiden;  men så mycket får jag säga, att, om man får bedöma utgången efter början, så har man här mycket att hoppas.

            Jag anlände till Fredericia en söndag och måste resa därifrån natten derpå. Här var således för mig intet annat att begära, än att få bese lokalerna och inredningen i det hela samt eleverna. Men direktor Jørgensen var nog artig att anordna en lektion i danska språket med den ena afdelningen och en gymnastik-uppvisning med samtliga gossarna. Sjelf ledde han undervisningen i språket.  Lärarens kärleksfullt allvarliga och bestämda hållning; det stränga öfvervakandet af korrekt och naturligt uttal, elevernas hållning och uppmärksamhet; deras raska och bestämda svar i det hela ingåfvo mig visshet om, att här hade man satt sig ett särskildt mål före, hvilket man också ville uppnå.

            Fröken Lund, tillika klasslärarinna, ledde gymnastikuppvisningen. En vacker uppvisning!  Flera rörelser, som jag ej förut sett, blefvo äfven företagna; allt med en raskhet och precision, som var verkligen förvånande, när man tänker på den korta tid, under hvilken anstalten verkat.  Om man frånser de små, nästan omärkliga rörelserna af instruktrisens händer, hufvud och ögon, utdelades alla kommando- och lystringsord muntligen; och de blefvo af eleverna ögonblickligen uppfattade.

            Direktor Jørgensen ställer gymnastiken mycket högt inom sin anstalt.  Han anser nämligen, att talundervisningen har att söka ett af sina mäktigaste stöd uti ett flitigt, konseqvent och metodiskt användande af gymnastiklöfningar.  Detta låter visserligen underligt; men vid ett närmare begrundande af saken, låter det underliga sig lätt förklara. De gamles ordspråk: ”Mens sana in corpore sano[18]” utgör här den kortaste förklaringen på denna fråga. Och det kan icke nekas, att J. redan under första läsåret hunnit skörda goda frukter af denna grundsats.  En god lärdom äfven för oss! Detta både utom och inom skolan. Den hos döfstumma vanligen förekommande klumpiga och tunga gången tillåtes här icke;  man vill lära eleverna att gå som andra människor. Icke blott under gymnastiköfningarna, utan äfven under vistandet i det stora huset, begagnade eleverna tofflor, hvaremot de under vistelsen i det fria använde träskor, hvilka vid inträdet ställdes i ordning i nedre förstugan. Också märktes här en för en döfstum-anstalt alldeles ovanlig frihet från buller i trappor och korridorer.

            Direktor Jørgensen är en man i sin ålders kraft och en person, som med vaket intresse följer döfstum-undervisningens gång i dess helhet. Sålunda har han äfven med sin uppmärksamhet följt vårt arbete inom den svenska döfstum-skolan, och han är varmt intresserad för den på dagordningen stående frågans lösning.  Grundliga och mogna äro de insigter han besitter i ämnet. Det är derföre icke blott intressant, det är instruktivt, uppkryande att få samtala med en man sådan som han. Och nog visade han å sin sida tillmötesgående, ty i ett samtal, som räckte från strax på e.m. till midnatt, då tåget gick, hade han artigheten att i än den ena, än den andra frågan låta mig höra sina erfarenheter och sina åsigter.  Bland annat yttrade han: ”Helsa dem derhemma, hvilka uttalat sig emot frågan om inrättande af inter-externat, att man numera i Tyskland anser denna form vara den enda bästa.”

            I det jag nu begagnar tillfället att betyga J. mitt tack, tillönskar jag honom en lyckosam framtid både för hom sjelf och för den sak han åtagit sig att föra framåt.  Det är ett stort värf han åtagit sig;  må han blott lyckas så väl, som han sjelf önskar; då är jag viss på, att Fredericia-Institutet skall inom få år vara en framstående anstalt, ännu mera värd ett besök än vid dess morgongryning.

            6.     Sleswiger-Institutet är grundlagdt år 1799 i Kiel af organisten och skolläraren, sedermera professoren och riddaren, Georg Vilhelm Pfingsten.  Det är till sin ålder den tredje i ordningen af de tyska döfstum-anstalterna. År 1810 flyttades det af Pf. från Kiel till Schleswig.  Det var från början privatanstalt[19], blef sedan Kongl. anstalt och slutligen provinsiel.  På hösten 1875 bestämdes anstalten att i verkligheten ingå uti ”die provinzial-ständische Verwaltung”.  Det upptager nu mera alla inom skolvarande barn från provinsen Schleswig-Holstein såsom ock döfstumma från hertigdömet Lauenborg. Sedan år 1805 finnes här skoltvång för de döfstumma.

            Från anstaltens början till år 1876 herskade den s.k. blandade metoden i detta institut.  Här såsom i andra anstalter utvecklades ett lifligt teckenspråk, och användes derjemte handalfabetet jemte skrift och tal såsom undervisningsmedel.  Från år 1876 har åter en ny princip börjat göra sig gällande.  Man vill nu mera göra den rena talmetoden till den allena herskande. Direktor Engelke[20], anstaltens nu varande föreståndare, utgår nämligen från följande grundsats:

            I följd av dessa många undervisningsmedels användande utvecklade sig ofelbart mellan olyckskamraterna ett lifligt, obehindradt teckenspråk, men utom anstalten voro de stumma. Det, hvad man genom metoden att öära de döfstumma tala väntade, uppfylldes icke; ty talet blef icke genom att mera underordnadt bedrifvas framstäldt såsom elevernas verkliga behof.  Den döfve blef väl skcikliggjord att umgås med döfva; men ställd i lifvet, såg han sig vara isolerad.  Ur den så bildade döfstummes förhållanden i lifvet måste det framgå, att ett annat umgängesmedel är nödvändigt.  Derföre bör metoden vara sådan, att den döfve genom konseqvent, oaflåtlig och af annat ej hämmande öfning i skolan och så vidt som möjligt äfven utom skolan göres skicklig att medelst talspråket meddela sig med andra; och att han med lif och lust kan använda talet. 

           Men för att nå detta mål, måste en omgestaltning ega rum inom Sleswiger anstalten:  lärarerkrafterna måste ökas; eleverna måste särskiljas i tvenne grupper efter bildbarheten;  ett inter-externat måste anordnas.

            Den nödvendiga omgestaltningen är också genomförd.  Lärarnes antal är höjdt från 7 till 12.  En ny skolbyggnad är uppförd i den bortre delen af staden.  Undervisningstiden är 8-årig.  Intagningsåldern är 7 à 8 år. Elevintagning sker hvartannat år.

            Anstalten består nu af ett internat såsom förskola och två externat.  Förskolan och det ena externatet äro förlagda i den gamla anstalten;  det andra externatet till den nya. Alla elever intagas först i förskolan under 2 år och interneras. Här pröfvas eleverna och särskiljas uti normalt begåfvade och svagt begåfvade. De normalt begåfvade öfverlemnas till den nya anstalten och externeras. Och för så vidt jag fattat saken rätt blifva dessa normalt begåfvade döfstumma, så vidt görligt är, delade uti 2:ne grupper: mycket godt begåfvade och godt begåfvade.  De svagt begåfvade eleverna åter stanna qvar i den gamla anstalten, men äfven de externeras och undervisas efter talmetoden; blott sådana af dessa barn, hvilka antingen äro så kroppsligt svaga eller så orenliga, att man icke kan finna lämpliga fosterhem för dem, interneras.

            Förskolan är beräknad för 40 à 45 elever;  xternatet A., det för normalt begåfvade för 60 á 70 elever och externatet B., det för svagt begåfvade, för 30 a 36 elever.  Alla elever skola enligt Engelkes åsigt lära tala.  Just genom en sådan der tredelning efter begåfningen anser han detta vara möjligt, enär undervisningen derigenom kan rättas efter de olila elevernas ståndpunkt och bildbarhet.

            Vid mitt besök i anstalten företeddes sådana resultat, att jag måste erkänna, att jag icke hade tänkt mig dem så goda, som de verkligen voro. Af direktor Jørgensens artikel i n:o 2 för 1883 i vår tidskrift hade min uppmärksamhet fästs vid Sleswiger anstalten, och jag ville bestämdt öfvertyga mig om, huruvida Jørgensens uppgifter möjligen voro öfverdrivna.  Så syntes dock icke förhållandet vara.  Han hade icke alls sagt för mycket om denna anstalt.

                        a)   I den nya anstalten, i externatet A., som jag först besökte, hade jag tillfälle att höra herrar Köhler, förste läraren, och Kruse, son till O. Fr. Kruse. Den förre i kristendom: om dopet och i naturlära;  den senare i tyska språket. Deras sätt att undervisa var lifligt, kraftfullt, praktiskt och intresseväckande.  Eleverna uppmärksamma, lifliga, glada, strålande, brinnande af begär att svara.  Deras uttal förvånande klart och klangfullt i allmänhet.  Några få märktes dock hafva svårare för att uttrycka sig än de andra. Vid undervisningen i naturläran togos barnen med ut på ängen strax utanför anstalten, fingo hemta uppgifna blommor och taga dem in i klassen, der sedan en reproduktion af det åskådade företogs. 

           Emellan hvarje lektion hade eleverna 10 minuters rast.  Under rasterna åtföljdes eleverna af lärarna  -  här funnos blott manliga lärare  -  ut på gården, der de gemensamt sysselsatte sig med att kasta boll  -  tvenne bollar voro af kolossala dimensioner och kunde handteras af endast de kraftigaste eleverna  - hoppa öfver linor, gå på kryckor o.s.v. Man tillät icke eleverna stå sysslolösa under hvarken raster eller lektioner.

            Byggnaden hade ett dominerande läge, högt uppe på en höjd strax ofvan staden med vidsträckt utsigt öfver staden, viken och omnejden. Lokalerna väl ordnade och väl inredda. Gymnastiksal  och badrum funnos der också. Vid bad och gymnastik lades synnerlig vigt.

            b)   I den gamla anstalten  hade jag den glädjen att en stund få höra direktor Engelke sjelf undervisa den ena klassen af den förberedande skolan uti åskådning. Talet var rent och tydligt; eleverna lifliga och glada.

            Vid middagsspisningen i matsalen fingo eleverna ej blott muntligen redogöra för hvad de åto, utan de fingo äfven sig förevisade och benämda råämnena, hvaraf middagsmaten var lagad; och på ena långsidan af matsalen var anbragt en svart trätafla, på hvilken nya namn och uttryck uppskrefvos till ledning för elevernas minnen.

            Det hela gjorde ett verkligt imponerande intryck, ej för det storartade i anstalternas anordning; ty i det afseendet  märkes enkelhet; men för den kraft, som från lärarnas sida utvecklades och det resultat, till hvilket man kommit med eleverna.

            Anstaltens hufvudgrundsats är denna: Harmonisk utveckling af elevernas andliga och kroppsliga krafter och färdigheter. Och därföre vill skolan vara både en läro- och uppfostringsanstalt, som uti en god uppfostran skönjer den säkraste borgen för döfstummas välgång ute i lifvet.

            Skall ett slutomdöme gifvas, så blifver det detta:

             Visserligen har man i Sleswiger-anstalten i nu varande tid att arbeta under gynsamma förhållanden, och väl har man nu rätt att ställa stora anspråk på detta institut;  men man måste dock betänka, 1:o att äfven de hafva döfstumma att handleda och 2:o att icke heller lärarna der äro af jern och stål. Jag vill hoppas och tro, att direktor Engelke, som nu har lyckan att verka under de gynsammaste förhållanden med afseende på elevindelningen m.m. och såsom varande stödd af kraftfulla och intresserade lärare, skall med sin ovanliga energi förmå att föra anstalten fram till en hittills ej anad höjd.  Men midt under detta hoppets uttalande måste jag erkänna, att jag vid mitt besök derstädes icke kunde frigöra mig från den tanken:  Här är bågen spänd; måtte han blott icke brista!

________________________