Fredrik Nordins besök vid instituten i Fredericia och Köpenhamn 1888.

Kongl. döfstuminstitutet i Fredericia.

 

 

            I många år voro det Kongl. Institutet och Kellerska anstalterna  i Köpenhamn tillräckliga att mottaga Danmarks döfstumma. Men småningom blefvo de otillräckliga, och för att staten ej skulle brista i uppfyllandet af den förpligtelse, som den åtagit sig, då den redan år 1817 påböd skoltvång för de döfstumma, blef det nödvändigt upprätta ett nytt institut.  Åt föreståndaren för Kongl. Institutet i Köpenhamn, Pastor Malling-Hansen  -  en man, som utom sitt egentliga fack är känd äfven för den vackra uppfinningen af en skrifkula och på senare tiden för sina epokgörande iagttagelser öfver vexlingarna i barns vigt  -  lemnades uppdraget att uppgöra förslag om lämpligaste sättet att ordna landets döfstumundervisningsväsen och deri inpassa det nya institutet.  Han utarbetade ett sådant förslag, hvilket befordrades till trycket och bär titeln  ”Forslag om at oprette en Döfstumme-Institut i Jylland”.  I enlighet med detta för sin klarhet utmärkta förslag beslöt danska riksdagen uppföra ett nytt institut i Fredericia och att gifva denna samt de öfriga anstalterna hvar sin särskilda uppgift.  Kellerska anstalten skulle mottaga de oegentligt döfstumma, hvilkas flertal naturligtvis  skulle undervisas efter talmetoden, det nya institutet i Fredericia erhöll de egentligt döfstumma, hvilka kunde undervisas enligt nämnda metod, och det gamla institutet i Köpenhamn de egentligt döfstumma, hvilka ej kunde lära tala med framgång.

 

 

            År 1881 var det nya institutet, hvars uppförande kostat 220,000 kronor, färdigt att emottaga sina första elever.  Dess föreståndare blef Kand. G. Jörgensen, delningsidéns upphovsman.  Beläget vid stranden af Stora Bält[1] och omgifvet af vackra planteringar, täflar det i läge, sköna omgifningar och storartade dimensioner med det svenska moderinstitutet å Manilla.  Äfven det inre utmärker sig för prydlighet: beqvämt, snyggt och findt är det ordnadt, värme- och ventilationsapparat är inrättad efter nutidens fordringar, salarna äro ljusa och luftiga, eleverna sofva i jernsängar och åta vid bord med marmorskifvor, de hafva särskilda lekplatser i gott och dåligt väder o.s.v.    Det hela gör därföre ett angenämt intryck.

 

            Såsom ofvan nämndes, har Fredericia-institutet den uppgiften att medelst talmetoden undervisa landets egentliga döfstumma, alltså döfstumma, som äro födda med sitt lyte eller mist hörselförmågan i de tidigaste åren, en i sitt slag enastående, men mycket tacksam uppgift.

 

            De första två åren bo alla eleverna på institutet, sedan utackorderas de i staden emot en årsafgift af ungefär 20 kr. i månaden.

 

            Anstaltens form är alltså densamma i Fredericia som i Schleswig, d.v.s. inter-externat, en kombination, som under de senare åren vunnit allt flera anhängare bland döfstumlärarne, och som synes mig vara bättre än både det rena internatet och det rena externatet, enär det förenar bådas fördelar, men är så mycket som möjligt befriadt från deras skuggsidor.

 

            Vid mitt besök bodde i institutet 56 elever och i fosterhem ute i staden 96.  Hela elevantalet var sålunda 152, det största antal som något skandinaviskt institut f.n. inrymmer.  Och dock lär det inom de närmaste åren komma att stiga till bortåt 250, ett antal som synes mig alldeles för högt för en anstalt.  Kan man gå i land dermed, så tro vi, att det är bl.a. inter-externatsformen man har att tacka för, om det lyckas.

 

            Under de första åren af institutets tillvaro funnos blott enkla klasser.  Senare har man delat dem i A- och B-klasse, de förra innehållande de bättre, de senare de sämre begåfvade.  Af dessa stanna A-klasserna i institutet; för B-klasserna, hvilka f.n. åro 4, men en gång skola uppgå till 6, är en särskild skollokal hyrd i andra delen af staden för en årlig afgift af 3,000 kr.  Denna afdelning ledes af en inspektör, som bor i samma lokal.

 

            Det gör ett egendomligt intryck, då man första gången inträder i en klass i Fredericia.  Det är samma karaktär af verkligt döfstumt tal hos alla utan undantag, ingen oegentlig sticker fram här och der och lyser genom sitt lättare, smidigare och behagligare uttal.  Läraren undgår härigenom den frestelsen att vilja excellera med s.k. paradhästar, hvilken i skolor med blandade döfstumma ligger nära till hands, och åhöraren för med sig ett sannare intryck från skolan.  Uppgiften är ock för läraren mera tacksam.

 

            Ännu är Fredericia-institutet nytt och arbetar med till större delen nya lärarekrafter.  Men med tiden, när mera erfarenhet vunnits, och när strängt metodiskt genomförda läroböcker i modersmålet erhållits  - f.n. synes sådana ej finnas för de danska skolorna  -  så kommer helt visst Fredericia att lemna utmärkta bevis för möjligheten att lära de egentligt döfstumma att tala.

 

            Redan nu var talet utmärkt för synnerlig renhet och tydlighet. I detta avseende syntes mig Fredericia ligga något öfver Schleswig, under det att detta torde stå högre i fråga om elevernas språkförmåga.

 

            En utmärkt anda och ordning hade man redan från början förestått att införa.  Vid mitt besök var föreståndaren, Direktör Jörgensen borta för sin helsas vårdande, men det oaktadt gick allt som ett urverk.  Lektionerna började och slutade precis --  till rättelse för lärarna var en elektrisk ringledning anbragt, hvilken gick genom hela byggnaden -  eleverna ådagalade en vakenhet och uppmärksamhet och hade en hållning, som frapperade besökaren.

 

            Orsaken härtill är til stor del att söka i  den utmärkta gymnastikundervisningen.  Dir.  Jörgensen lägger mycket stor vigt härpå, och detta med rätta.  Genom att denna försiggår blott efter muntligt kommando, utan någon åtbörd, blir lärjungen tvungen att vänja sig vid en snabb och säker afläsning.  Och genom den ytterliga precision, som man fordrar vid dessa öfningar, vänjes eleven vid noggrannhet och uppmärksamhet, får en ledig och säker hållning och blir från början vand vid en god disciplin.  Följderna härav visade sig ock öfver allt både i och utom lärosalen.  Man såg aldrig en lärare använda handgriplig tillrättavisning för bristande uppmärksamhet  -  något som eljest tyvärr ej är ovanligt äfven i de bästa döfstumskolor  - och detta var synnerligen angenämt att iagttaga.

 

            Vid tiden för mitt besök hade gynnastiköfningarna redan varit nedlagda 14 dagar, enär det var på den tiden på året, då eleverna börjat bada i Bältet.  Det skulle tyckas, som de under en så pass lång tid skulle hafva förlorat något i färdighet och precision, men det kunde på intet vis märkas.  Rörelserna gingo med en jemnhet, som ej kan öfverträffas af några hörande gymnaster.  Icke en åtbörd användes af läraren, en sergeant vid arméen -  således icke en döfstumlärare  -  hvilken hela tiden hade ena handen instucken under rocken och den andra på ryggen.  Den omständigheten, att läraren var försedd med yfviga mustacher, gjorde äfven sitt till att försvåra afläsningen.

 

            Äfven flickornas gymnastiköfningar, hvilka leddes af en qvinlig gymnast, voro utmärkta och man såg dem utföra rörelser, som vittnade om stor vighet.  Såväl gossarna som flickorna äro indelade i 3 grupper efter ålder.  Hvar och en af de två äldre grupperna har 4 timmars gymnastik i veckan, den yngre 5.

 

            Som föreståndaren ej befann sig hemma, ansåg jag det ej lämpligt ifrågasätta att anställa några prof för att utröna elevernas kunskaper. Jag nöjde mig med att åhöra lektionerna i de högre klasserna och att derefter, så gott sig göra lät, bilda mig en föreställning om elevernas ståndpunkt.

 

            I sjunde A-klassen hörde jag en lektion af äldste läraren vid internatet, herr  L. Polke[2], och af denna kunde jag ej finna annat, än att eleverna egde goda kunskaper i sin salighetslära.

 

            I en annan hörde jag fröken Helga Nielssen undervisa i hufvudräkning.  Jag hade förut hört tala om, att hon skulle förstå bibringa sin elever en häpnadsväckande färdighet att röra sig äfven med stora tal i hufvudräkning, men verkligheten överträffade mina förväntningar.  När frågan var gifven och afläst, kom svaret genast.  I synnerhet måste den s.k. stora multiplikationstabellen varit synnerligen väl och omsorgsfullt inlärd.

 

            Ännu andra lektioner i modersmålet med flera ämnen gåfvo ett gott vittnesbörd om elevernas kunskaper.

 

            En sida af undervisningen trodde jag mig dock kunna noggrannt undersöka, oaktadt föreståndaren var frånvarande, nämligen talets tydlighet.  Att talet skulle vara godt i A-afdelningen, som erhöll den i alla afseenden bästa af institutets lärjungar,  kunde man fordra.  Annat kunde man vänta sig af B-skolans elever.

 

            Liksom jag i Schleswig tyckte mig kunna se en tydlig skilnad i ansigtuttrycket i de olika afdelningarna A, B, och C, en observation, som var rätt intressant att göra, så trodde jag mig äfven här kunna göra samma iagttagelse.  Då man inträdde i B-skolan, hade man ej längre för sig samma ljusa anleten som i A.  Äfven i talet tyckte jag, att denna skillnad gick igen.

 

            För att pröfva B-elevernas tal lät jag hvar och en läsa på följande sätt:  Läraren tog ett stycke hvar som hälst i boken, hvars berättelser oftast voro obekanta för mig, åtminstone i deras danska form.  För att icke gifva mig någon ledning vid afhörandet, sade han ej styckets namn, utan visade blott eleverna, hvar de skulle läsa eller nämnde sidan.  Jag åthörde sedan läsningen utan att se på elevernas mun, enär detta skulle kunnat för mig, såsom döfstumlärare, underlätta förståendet.  Detta sätt att profva talets tydlighet tror jag är tillförlitligt.  I allmänhet förstod jag godt äfven B-eleverna.  Öfverskriften vållade mig väl stundom litet besvär att kunna tyda, men sedan gick det godt.  Af de 42 elever, som vid mitt besök funnos i B-afdelningen, voro blott 6 svåra att förstå.

 

            Jag skulle önskat profva B-elevernas språkliga ståndpunkt, men ansåg mig ej kunna det, då, såsom förut nämnts, föreståndaren ej var tillstädes och dessutom äfven inspektören på B-skolan var sjuk för tillfället.  Någon säker uppfattning häraf kunde jag derföre ej vinna.

 

            I Fredericia liksom i Schleswig fordrades mycket arbete af såväl lärare som lärarinnor.  Öfver hufvud taget kan man säga, att lärarne, synnerligast  den som har tillsynen för tillfället, följa sina elever från det de stiga upp om morgonen, tills de lägga sig om aftonen.  De intaga äfven sina måltider i samma matsal och äta samma mat.  Till och med föreståndaren och hans familj spisa samma rätter som eleverna.  Kontrollen öfver matens beskaffenhet, en sak som vanligen förorsakar ej ringa svårigheter i en döfstumanstalt, är härigenom lättare att utöfva.  Äfven om natten äro vissa af lärarna skyldiga att ligga i samma sofsal som eleverna.  Fyra af lärarna ligga nämligen i gossarnas sofsal och en i ett rum bredvid.

 

            Ekonomin skötes här liksom i Schleswig af föreståndaren med tillhjelp af en bland lärarne och ger, som man väl kan förstå, rätt mycket att göra.  Det sista finansåret uppgingo kostnaderna för institutet till ej mindre än 71,396 kronor 19 öre.

 

            Slutligen må nämnas, att den årliga läsetiden, som här liksom i de danska skolorna i allmänhet är tämligen lång, utgör omkring 43 veckor om året.

Kongl.  Institutet i Köpenhamn.

 

 

            Såsom förut nämnts har detta institut numera, sedan den nya ordningen i Danmark genomförts och Fredericia-institutet upprättats, till uppgift att emottaga den sista tredjedelen af de egentligt döfstumma, eller de som ej med fördel kunna undervisas medelst tal.  Dessa döfstumma motsvara  de egentligt döfstumma som tillhöra C-afdelningen i Schleswig-institutet.

 

            På grund af sin ställning som det äldsta af de danska instituten har Kongl. Institutet i Köpenhamn ett slags ledande ställning för de öfriga.  Man kan säga, att den egentliga ledningen af landets hela döfstumväsen härifrån eger rum.  Då det har ett stort intresse i administrativt afseende att se, huru denna rätt invecklade mekanism arbetar, vill jag försöka lemna en redogörelse derför.

 

 

            1.   Till grund för det hela ligga de uppgifter om de döfstumma i församlingarna, som vederbörande pastorer äro skyldiga att årligen lemna.  Första gången uppgifter lemnas om en döfstum, sker det efter ett rätt utförligt formulär, men sedermera efter ett mindre utförligt.  Efter detta sistnämnda måste upplysningar insändas årligen, äfven efter slutad skoltid, så länge den döfstumme fins i församlingen.

 

            Alla dess uppgifter förvaras på Institutet, ordnade efter amt och socknar.

 

            2.  I en särskild kontrollbok införes för hvarje pastorat uppgifter om, hvilka döfstumma der finnas.

 

 

            3.  I en annan liggare, med titeln:  ”de döfstumma som skola inkallas” äro dessa ordnade efter årsgrupper, så att man för hvarje af de näst kommande åren kan se, hvilka döfstumma det året fylla 8 år.  Der anmärkes, hvilka enligt de ingångna upplysningarna från presterskapet kunna anses vara oegentliga och egentliga eller sinnesslöa döfstumma.  Med ledning häraf upprättas förslagslistorna till ministeriet, hvilket sedan enligt dessa låter inkalla barnen efter deras olika beskaffenhet, de egentliga samtliga till Fredericia och de oegentliga samt de sinnesslöa till de tvenne Kellerska anstalterna i Köpenhamn.  Ministeriet låter inkallelsen ske genom amtstyrelserna, hvarigenom denna erhåller en fullt officiel och effektiv form.

 

            Från ministeriet ingår sedan til Kongl. Institutet underrättelse, att och när inkallelse skett.

 

            De döfstumma, som tillika kunna antagas vara fullständiga idioter, tagas ej med i räkningen och inkallas icke, emedan de ej anses mottagliga för undervisning.

 

 

            4.   I en särskild liggare införes de egentligt döfstumma, som inkallats och delats på Kongl. instituten i Köpenhamn och Fredericia.

 

 

            5.   I en antecknas de oegentliga, hvilka intagits i de Kellerska anstalterna.

 

 

            6.   I en antecknas de döfstumma, som äro upptagna på afdelningen för sinnesslöa i de Kellerska anstalterna.

 

 

            7.   I en föres förteckning öfver dem, som af en eller annan anledning ej skola inkallas.  Sådana äro t.ex. sjuka döfstumma, sådana, som undervisas i hemmen, och döfva idioter.

 

 

            Hela denna apparat skötes under pastor Malling-Hansens uppsigt af inspektören vid institutet, herr Larsen,  och arbetar synnerligen säkert och pålitligt.

 

 

            Tack vare denna klara uppställning, hvilken har Malling-Hansen till upphofsman, kan man på ett förträffligt sätt öfverskåda landets döfstumväsen och på några ögonblick skaffa sig säkra upplysningar om hvilken som helst af alla landets döfstumma.

 

 

            Institutet har ett präktigt läge ej långt från Langelinie och är omgifvet af en vacker parkanläggning med en rymlig lekplan, der eleverna på lofstunderna kunna roa sig.  Lokalerna äro visserligen i denna gamla byggnad ej så höga och ljusa som i det nya Fredericia-institutet, men dock snygga och fullt användbara.

 

            Då jag besökte institutet, pågick just examen, hvilken här vara ej mindre än 4 dagar.  Denna tillgår så, att några klasser i sender inkallas i institutets största lärosal och examineras i de särskilda ämnena af vederbörande lärare i närvaro af de öfriga.  Dessa tjenstgöra i tur som censorer vid de olika lektionerna och hafva på förhand skrifvit uppgifter på hvad som skall genomgås, så att hvarje elevpar får sitt särskilda ämne inom den genomgångna årskursen. När examinationen, hvilken för hvarje par tager omkring 10 minuter, skall börja, träder en af de båda eleverna fram, drager en af de iordninggjorda uppgiftslapparna och räcker läraren denna, hvilken då examinerar deröfver.  Censorn, som noga följer med hvarje svar, antecknar, huru många som blifvit rätt och huru många orätt besvarade, och sätter i enlighet härmed ett betyg för hvarje elev. När dessa sammanförts och öfversigtligt ordnats, kan man få en god öfverblick öfver klassens ståndpunkt.

 

            Examen var sålunda här liksom i Schleswig en långt allvarsammare akt än hos oss.  Detta gör ock en inspektion mindre nödvendig, ehuruväl en sådan i Schleswig liksom i de öfriga preussiska anstalterna då och då företages af en högre tjensteman i cultusministeriet.  I Danmark förekommer ej någon sådan.

 

            Som mitt besök inföll vid examen, och jag då ej kunde begära att få anställa prof på det sätt jag användt i Schleswig, kunde jag sålunda ej heller härifrån medföra några skriftliga vittnesbörd om elevernas insigter.

 

            F.n.  kunna ej heller några säkra jemförelser göras mellan Schleswig och Kongl.  Institutet i Köpenhamn, emedan de öfre klasserna i det senare ännu härstamma dels från den tid, då ännu icke Fredericia-institutet fanns och alla de egentliga döfstumma inkallades till Kongl.  Institutet, dels ock från Fredericia-institutets första tid, då blott en två,  ej en tredelning af de egentliga döfstumma genomfördes.

 

            Först efter 4 á 5 år skall man kunna göra en dylik jemförelse, och då kommer  helt visst ock en grundlig sådan att fordras.  Ty det måste just blifva å ena sidan Kongl.  Institutet i Köpenhamn  -  jemte det offentliga institutet i Trondhjem, hvilket äfven arbetar med elever af samma begåfning  - och å andra sidan C-afdelningen i Schleswig-institutet, hvilka skola afgöra den frågan, huruvida den sämsta tredjedelen af de döfstumma skall undervisas medelst talmetod eller ej.  Från Manilla och de svenska anstalter, hvilka genomfört dess delning, skola äfven vigtiga inlägg för denna frågas afgörande lemnas, men då Manilla delar i två delar inom ungefär samma område, der Schleswig och Kongl.  Institutet i Köpenhamn arbeta efter en tredelning, är det förstnämndas skriftafdelning ej fullt kommensurabel med dessa senare.

 

            Öfver huvud taget syntes det mig, som eleverna här gjorde ett angenämare intryck än i Schleswig-institutets C-afdelning.  De sågo gladare och friskare ut och gingo ej till examen med en sådan rädsla, som man der kunde iakttaga hos en och annan.

 

            Resultaten af undervisningen föreföllo mig vara mycket goda. Så hörde jag t.ex. i högsta klassen en lektion i geografi, der eleverna examinerades öfver China, Afrika, Amerika och afgåfvo präktiga svar.  Jag följde med i den handskrifna bok, som lagts till grund för undervisningen, och fann, att elevernas kunskaper sträckte sig långt utom det i boken upptagna.  I samma klass hörde jag äfven eleverna väl redogöra för berättelserna om den oredliga  tjenaren, intåget i Jerusalem, Johannes Döparens död, ogräset bland hvetet, den barmhertige Samariten,  Jesus bespisar 5,000 män o.s.v.   Lektionen leddes af föreståndaren, pastor Malling-Hansen.

 

            En grundlig examination öfver Josefs historia hörde jag i 4:de klassen.

 

            Från en annan lektion i samma klass, i räkning, medförde jag några prof, som vittna om både god undervisning och goda kunskaper.

 

            Detta är dock kanske det ämne, som i skriftskolan jemförd med talskolan gifver läraren de största svårigheterna att öfvervinna.

 

            Den metod, som användes, är numera ren skriftmetod liksom å Manilla.  Åtbörderna bannlyses efter hand eleverna komma upp i de högre klasserna.  Endast vid gudstjänsten förekommer en något så när sammanhängande framställning med åtbörder.  Till och med vid gymnastiköfningarna meddelas kommandoorden till största delen medelst fingeralfabetet.  Huruvida denna metod kan eller ens bör hållas så ren från åtbörder i en framtid, då i allmänhet eleverna komma att stå på en lägre grad af begåfning, betviflar jag dock.

 

            Ett intressant prof på elevernas afläsefärdighet och det antal frågor, man kan med en skriftklass hinna på en timme medelst fingeralfabet, företog pastor Malling-Hansen i min närvaro med högsta klassen.  Läraren gjorde då naturligen sitt bästa för att visa, att man i en skriftklass kan hinna lika mycket som i en talklass.  På 15 minuter gjordes sålunda 52 frågor och gåfvos lika många svar.  I Schleswig gjorde jag under examen i öfversta C-klassen anteckningar i samma syfte, utan att lärarinnan visste det, och fann, att hon medhann 57 frågor på 16 minuter.

 

            Äfven här liksom i Schleswig anställdes särskilda afläse-skriföfningar, och det var rätt egendomligt att i elevernas böcker studera de afläsefel de gjort.

 

            Som prof på elevernas skicklighet i handaslöjd voro vackra arbeten framlagda både på gossarnas och flickornas afdelning.

 

            Öfver huvud taget var det angenämt att iagttaga, huru här liksom i de förut omnämnda båda instituten ett gott och vänligt förhållande rådde mellan lärare och elever.

 

            Flera af lärarna voro telogie- eller filosofie-kandidater, de öfriga seminarister.  I Fredericia tror jag, att alla utom föreståndaren hörde til den sistnämnda kategorien och i Schleswig alla, äfven direktorn.

 

            Elevantalet uppgick f.n. till 85.

 

            Slutligen må det tillåtas mig att till hrr föreståndare och lärare vid de tre instituten hembära min hjertliga tacksamhet för den gästfrihet och det artiga tillmötesgående, hvarmed man bemötte mig.

 

____________

 

 

            Det hade varit min afsigt att åse undervisningen äfven vid den Kellerska anstalten för oegentligt döfstumma, men då man vid Kongl.  Institutet upplyste mig om, at difteri utbrutit på det förstnämnda stället och att undervisningen derföre afbrutits, måste jag afstå från min föresats.

 

 

            Under min färd genom mellersta Tyskland gjorde jag öfven ett besök hos oberlehrer Vatter i Frankfurt.   Ehuru det var helt kort, fick jag dock tillfälle iagttaga Vatters framstående lärare-egenskaper och de ovanliga resultat i fråga om talets renhet, tydlighet och mjukhet, som han lyckades vinna af sina elever.  Någon närmare redogörelse för mitt besök derstädes anser jag dock ej vara behöflig efter den lifliga och intressanta skildring, som insp.  Hj. Keller i föregående årgång af ”Tidskrift för döfstumskolan” lemnat af detta institut.

 

 

Återblick.

 

 

            De döfstummas delning i olika grupper, hvilken i min berättelse flera gången vidrörts, har under de sista 10 åren blifvit en fråga, som mer än någon tagit döfstumlärarnas uppmärksamhet i anspråk.  Framkastad af nuvarande föreståndaren för det utmärkta Fredericia-institutet, Jörgensen, väckte den på sin tid ett ofantligt uppseende i Tyskland och föranledde en bitter strid, men vann småningom allt flera anhängare äfven der, ehuruväl den ännu icke är allmänt erkänd af Tysklands döfstumlärare.  En af de tyskar, som tidigast insett dess sanning är Engelke, hvilken, som förut nämnts, delar i 3 delar förnämligast efter begåfningen och undervisar all medelst tal-metod.  Endast idioterna, ej de sinnesslöa, frånskiljer han.

 

            I Danmark vann Jörgensen Malling-Hansen för sin idé, och tack vare dessa framstående mäns bemödanden genomfördes den danska indelningen i dess nuvarande form.  Efter min åsigt er detta den fullkomligaste delning, som är tänkbar, emedan de oegentligt och egentligt döfstumma, hvilka ofta hafva ett helt olika skaplynne, här äro alldeles skilda från hvarandra.  För de egentligt döfstumma är vidare denna delning fullkomligt mönstergill, emedan de delas i 3 afdelningar, två i Fredericia och en i Köpenhamn.  För de oegentligt döfstumma är den ej så fullkomlig, emedan omständigheterna ej ännu medgifvit, att de delas i mer än 2 afdelningar.  Kan det ställas så, att äfven de delas i 3 afdelningar, så blir delningen äfven för dem fullkomlig.

 

            Det är att märka, att vid hvarje af de nämnda anstalterna blott en metod förekommer, antingen blott tal- eller ock blott skriftmetod.

 

            I Sverige åter, vid Manilla och några af de mindre skolorna, har man genomfört en delning, som är väsentligt olik både den danska och den schleswigska.  Man delar nämligen här i två delar inom ungefär samma gränser, der man på de förra ställena delar i tre,  man undervisar endast den ena af dessa medelst tal och den andra medelst skrift, man erhåller derigenom en procent af talande, som ej så obetydligt understiger, hvad man erhäller i Schleswig och Danmark,  man har tvenne olika undervisningsmedel  -  talmetod och skriftmetod  -  inom samma anstalt, man har slutligen samma mål och samma pensa för båda afdelningarna.

 

 

            Att de skandinaviska döfstumlärarna insett, huru nödvendig en delning är, såvida man skall kunna uppnå de bästa möjliga resultat, framgår af det anförda.  Ett annat bevis härpå har man i den resolution, som vid Kristianiamötet 1884 enhälligt fattades af Nordens vid mötet närvarande döfstumlärare[3], så lydande:

 

 
”I ett land är det nödvendigt för uppnående af ett tillfredsställande resultat af undervisningen att dela de döfstumma efter begåfning, tal- och språkförmåga i 3 särskilda afdelningar eller skolor, sedan de sinnesslöa döfstumma frånskilts.  Denna delning bör ske särskildt i hvart och ett af de nordiska landen på det för detsamma lämpligaste sätt.”

 

            Hvilket af de tre omnämnda sätten att dela är nu det lämpligaste, det danska, det schleswigska eller det som användes å Manilla?

 

            Det danska anser jag af de skäl jag förut uppgifvit vara det fullkomligaste, menm det är endast användbart i ett mindre land med tät befolkning sådant som Danmark.  I Sverige med dess stora utsträckning och glesa befolkning kan man ej som i Danmark dela först efter egentlig och oegentlig döfstumhet och sedan inom hvardera af dessa grupper i 3 delar.

 

            Manilla-systemet anser jag lemna för litet antal talande döfstumma, och af detta samt af andra skäl kan jag icke biträda detsamma.

 

            Återstår då det Schleswigska.  Huruvida detta är är att föredraga framför Manilla-systemet, beror ytterst derpå, huruvida B-afdelningen i denna skola lemnar fullgiltiga resultat.  Hufvudändamålet med mitt besök i Schleswig ansåg jag vara att försöka utröna just detta. Jag kan ej heller annat finna, än att B-afdelningen motsvarade de anspråk man rimligen kan ställas på densamma.

 

            Visserligen var den näst högsta klassen ej så god som den högsta, men detta berodde till större delen på tillfälliga orsaker.  Högsta afdelningen står i alla händelser som ett utmärkt bevis, hur långt äfven en B-klass kan komma under en skicklig lärares ledning.  Mitt besök i Schleswig har alltså stärkt mig i min öfvertygelse, att denna delning är den lämpligaste.  Många svenska döfstumlärare hylla äfven denna åsigt,  om de ock ej äro ense, huruvida den sista tredjedelen skall liksom i Schleswig undervisas medelst tal.  För min del känner jag mig ej efter  mitt besök i Schleswig öfvertygad att så bör ske, och anser, att denna fråga fortfarande må lemnas öppen.

 

 

            Äfven i Norge har det schleswigska systemet vunnit talrika anhängare, såvidt jag vet, de allra flesta af dess döfstumlärare.  Flera organisationsförslag hafva der framkommit, alla som bekant hvilande på den schleswigska grundvalen.

 

 

            Äfven i Sverige hafva förslag i denna riktning utarbetats, hvilka visa, att systemet låter sig genomföra äfven hos oss och med bibehållande af de nuvarande äldre döfstumanstalterna.  Ett sådant förslag är t.ex. det af hr. E.A. Zottermann  [4]upprättade, hvilket finnes intaget i ”Tidskrift för döfstumskolan” 1887, N:is 1 och 2, och som med en eller annan modifikation bör kunna användas.

 

            Dock tror jag ej, att detta, lika litet som något annnat af enskild döfstumlärare utarbetadt organisationsförslag, har någon utsigt att f.n. vinna de svenska döfstumlärarnas understöd, delade som de äro i 3 skilda grupper.

 

            Såvida en något så när bestämd organisation skall införas, vore det enligt mitt förmenande lämligast att representanter för nämnda olika åsigter och för de olika slagen af döfstumskolor inkallades, på sätt Svenska Döfstumlärare-sällskapet vid sitt möte 1886 föreslog, då det enades om denna resolution:  ”Sällskapet anser, att ordnandet af döfstumundervisningen i vårt land bör ske i öfverensstämmelse med den på Kristianiamötet fattade resolutionen om tredelningen och framhåller önskvärdheten af, att ett nytt organisationsförslag så snart som möjligt utarbetas, helst af en ny komité, förnämligast bestående af fackmän.”

 

            Vare sig nu det organisationsförslag, hvarom den senast forsamlade riksdagen aflät underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, kommer att blifva ett detaljeradt och fixeradt förslag eller ett blott i allmänna drag hållet, äro tvenne ör         Den ena är att skoltvång stadgas.  Redan det, att sådant existerar för hörande barn, hvilka dock äro ställda i ett ojemförligt gynnsammare läge än de barn, som hvarken kunna höra eller tala, bör vara en tillräcklig maning att införa äfven för döfstumma.  Emot likgiltiga och tredskande målsmän är skoltvång dessutom nödvändigt, om det döfstumma barnet skall erhålla någon undervisning.  Det är äfven nödvändigt för att det döfstumma barnet i rätt tid skall erhålla sådan.  Hvilken välsignelse detta stadgande haft med sig i Danmark och Schleswig, har ofta framhållits. Likväl har det der händt, att man undanhållit en och annan döfstum ända till det 15 á 16 året.  Men när sådant kan hända i ett land, der skoltvång fins, så kan man ana, huru det f.n. går till hos os.

 

            En annan fråga, som står i intimt samband med den nyssnämnda, är den om en lämplig distriktsindelning.  Erkänner man i likhet med Kristianiamötet nödvändigheten af, att döfstumskolan ordnas på 3 olika afdelningar eller skolor, så förutsätter en sådan anordning med nödvändighet, att man får tillräckligt stora elevintagningar, för att en delning i lämpliga klasser  -  10 à 12  -  skall kunna genomföras.  Landet måste då delas i vissa bestämda distrikt, tillräckligt stora för att  -  helst årligen, eljest hvartannat år  -  lemna den lämpliga kontingenten af döfstumma.  Och för att man i verkligheten skall få röra sig med just det på grund af statistiska uppgifter beräknade elevantalet, ej med ett betydligt reduceradt, är det oundgängligen erforderligt att hafva ett sådant band på föräldrar och målsmän, att dessa ej underlåta insända sina barn. Dessa får man i skoltvånget, hvilket sålunda först och sist visar sig vara den grund, på hvilket det hela måste byggas.

 

 

            Slutligen må med några ord beröres en fråga, som visserligen är en af andra ordningen, men dock har sin stora betydelse.

 

            En af orsakerna till, att så höga resultat nåtts i Schleswig, är tvifvelsutan att söka i lärarekrafternas utmärkta beskaffenhet. Och att man lyckats anskaffa så goda lärarekrafter för detta institut, beror i väsendtlig grad derpå, att löneförmånerna äro goda.

 

            En bestämd lönestat bör derför fastställas för landets döfstumlärare och göras så pass förmånlig, att äfven af detta skäl lärare-aspiranter känna sig dragna till denna bana.

 

 

            Skara i November 1888.

 

 

Fredrik Nordin.

 

 

 

 

---