Lecture by Gustav Nylin in 1930

Nutidens Uppfattning av Malling-Hansens undersökningar.

Föredrag å Kungl. Dövstuminstitut i Köpenham den 11 oktober 1930

Av Med.Doktor Gustav Nylin[1], Stockholm, Spånga.

Herr Ordförande, Mina damer och herrar.

Med glädje och tacksamhet emottog jag den älskvärda inbjudan hit till Danmark och att här hålla detta föredrag, och måste jag erkänna att detta ytterligare gladde mig i tanke på att dansk skolhygien allt sedan Malling-Hansen och sedermera genom Hertel[2], Hertz[3] m fl har visat en betydande livaktighet.

Man kanske skulle kunna anse att en biografi över Malling-Hansen här vore obefogad, men jag vill då berätta, att jag träffade på den internationella barnläkarekongressen i Stockholm samman bland annat med flera danska läkare och erinrar mig livligt flera vördade danska läkares uppsyn, när jag frågade dem, om de visste något om Malling-Hansen. De svarade: ”Vi kender ham slet ikke”. – Ingen är profet i sitt eget land.

Malling-Hansen var en märklig man och är känd över hela världen kanske främst genom sina synnerligen ingående studier över barnens tillväxt under årets olika peioder.

Hans Rasmus Malling Johan Hansen var son till en ”Hjelpelärer ved Husby skole näre Maribo”[4]. Han föddes den 5 september 1835 och uppväxte under svåra ekonomiska förhållanden, främst beroende på, att fadern dog fyra år efter sonens födelse. Efter konfirmationen blev M-H satt i målarlära, men senare med hjälp av greve Knuth till Knuthenborg upptagen som elev vid Jonstrups seminarium, vilket han lämnade med utmärkelse 1854 och innehade under ett år en hjälplärareverksamhet. Med grevens hjälp nådde han slutligen sin längtans mål, att komma till huvudstaden och påbörja sina teologiska studier. Han tog sin studentexamen 1858 och var flera i flera perioder lärare vid Kungl. Dövstuminstitutet, vid dövstuminstitutet i Slesvig  och följde härav att han ej förrän 1865 avlade teologisk ämbetsexamen, men blev samma år utnämnd till präst och föreståndare för Kungl.Dövstuminstitutet vid Professor Heibergs[5] förflyttning.

I tidskriften ”Opfindernes Liv” skildres M-H som en konstnärligt betonad, genial personlighet med ett ”Monradsk Hovede, med sjælfulde øjne, der saa mere indad end udad, en officersskikkelse, spenstig og beleven i optræden”.

Malling-Hansens verksamhet har satt djupa spår i dövstuminstitutets tjänst. Han var vid flera tillfällen en drivande kraft i av staten tillsatta kommittéer rörande dövstumundervisningen. Likväl sökte hans ande vidare fält och karaktäristiskt nog blev det hans dagliga gärning, som skänkte honom rika och geniala uppslag, vilka han fullföljde med beundransvärd energi. Redan 1870 kom han på tanken att söka återgiva de dövstummas teckenspråk i skrift. Han konstruerade därför ”Skrivekuglen” med vilken han lyckades återgiva talet dubbelt så fort som med pennan. M-Hs ”Skrivekugle” var således den första skrivmaskinen och erhöll de högsta utmärkelserna på flera världsutställningar.  Det blev dock, som i så många andra fall, amerikanarna som exploaterade uppfinningen och det dröjde icke länge förrän den första remingtonmaskinen uppträdde i marknaden.

M-H gav sig snart i kast med nya och stora uppgifter och med för snillets karaktärisktisk lätthet ger han sig på ett helt nytt fält inom vetenskapen. Det är genom sina ingående studier  över barnens tillväxtförhållanden han blir den över hela världen kände och erkände mannen.
Även är det hans dagliga vaksamhet som hos honom väcker problemet.

Malling-Hansen ställde sig den frågan, huruvuda bespisningsreglementets påtänkta ändring på anstalten skulle kunna återspeglas i barnens viktökning. 1877 begynte han dagligen väga eleverna vid dövstuminstitutet. Sina första resultat delgav han i Fragment I 1883[6]. Följande år 1884 föredrog han sina undersökningar vid den internationella läkarekongressen 1884 (Fragment II)[7]. Dessa undersökningar gåvo så oväntade och i flera avseenden växlande resultat att M-H önskade få dessa undersökningar betydligt utvidgade, och på rekommendation av professorerna Panum[8], Schillerup och Holten samt docent Petersen beviljade staten och Carlsbergsfonden de nödiga medlen.

1886 förelåg det jättelika arbetet avslutat och utgavs som Fragment III a och b[9]. Ett arbetearbete på 242 sidor samt 44 diagram. Vid den diskussion som följde på M-Hs föredrag vid kongressen 1884 yttrade Dr Rauchfuss[10] from St.Petersburg: ”Es ist eine wesentliche Lücke unserer Kenntnisse über die Wachstumsverhältnisse durch einen reichen Beitrag von Tatsachen ausgefüllt worden”.

Fyra år efter sitt stora arbetes fullbordan på kvällen på hemväg från frimurarlogen dog Malling-Hansen plötsligt av hjärtslag den 27 september 1890 endast 55 år gammal.

För Sveriges vidkommande vill jag endast nämna, att hans arbete genom Axel Key[11] följdes med största intresse. Key återkom ofta till Malling-Hansens arbete i många av sina publikationer och framhöll Malling-Hansens upptäckter som synnerligen betydelsefulla.

Som jag förut nämnt påbörjade M-H sina dagliga mätningar och vägningar redan 1877 å Kungl. Dövstuminstitutet i Köpenhamn och fortsatte dem under många år. De undersökningar, som huvudsakligen ligga till grund för hans slutsatser omfatta tiden maj 1882 – februari 1886 och äro utförligt behandlade i Fragment III ”Perioder i Børns Vækst og i Solens Varme”. Beträffande M-Hs mätningsmetodik torde man kunna säga , att han är den förste, som över huvud taget närmare preciserat en sådan. Dessutom är han den förste, som mer noga analyserade variationerna i kroppsvikt och kroppslängd hos barn i skolåldern och fann att barnen minskade i kroppslängd under dagens lopp 10 mm, och ökade i vikt under dagens lopp 0,57 kg. Dessa dagsvariationer äro av fundamental betydelse att känna till, då det gäller att utforska så små variationer i tillväxten, som de M-H funnit, därför mätte och vägde M-H barnen på samma tid på dagen hela året igenom. I sitt stora arbete har nu M-H endast anfört summan av omkring 70 gossars kroppslängd och vikt under årets olika perioder. Åldern hos gossarna varierade mellan 9 och 17 år. Vid uppritandet av ett diagram över värdena å kroppslängden och kroppsvikten för varje dag under året fann han att tillväxten under året ej sker likformigt vare sig beträffande barnens längd- eller viktökning, utan att den sker periodiskt  och så att längdtillväxten visar tre perioder under året: En minimiperiod, som börjar i augusti  och varar till slutet av november, således omfattande tre och en halv månad. En mellanperiod på fyra månader från slutet av november till utgången av mars. En maximiperiod på 4 och en halv månad från slutet av mars till mitten av augusti. Viktökningen visade även den tre perioder under året, men visade sig viktökningen alternera med längdökningen och så att under längdtillväxtens minimiperiod på hösten finna vi ett maximum i viktökningen, under mellanperioden i längdtillväxten även en mellanperiod i viktökningen samt slutligen under längdtillväxtens maximiperiod på våren och försommaren en minimiperiod i viktökning. Dessa tydligen med årstiderna sammanfallande perioder i barnens tillväxt förde till att M-H antog variationer i värmen som dess orsak. Han företog även mätningar å 13 träds omfång dagligen och fann, att deras längdtillväxt började i april och nådde sitt maximum i juni, men att omfånget ökade först i juni och nådde sitt maximum först i juli efter det längdtillväxten upphört.

Om man undantager den enstaka iakktagelse som Buffon återgiver i sin Histoire Naturelle över gossen Montbeillards längdtillväxt på 1750-talet och svensken Wretlinds[12] undersökningar över skolflickors viktökning, vilka båda undersökningar tala för en periodisk växling i tillväxten sammanhörande med årstiderna, så kan man säga, att M-H är den förste, som mer ingående studerat och fastslagit  att ett dylikt samband förefinnas.

M-H gick dock ännu längre i sina undersökningar. Han insamlade uppgifter från skilda delar av världen över lufttemperaturens växlingar under året och trodde sig finna samtidiga kortperiodiska växlingar under året och trodde sig finna samtidiga kortperiodiska växlingar i denna och så, att samtidigt med temperaturen steg visade även barnen en stegring i viktökningen. Så fann han både beträffand lufttemperaturen och barnens viktökning perioder på dels 24-26 dagar och på 72-78 dagar. Dessa växlingar voro oberoende av årstiderna. M-H antog att orsaken till dessa kortperiodiska växlingar var att finna i växlingar i solvärmen och han diskuterar, huruvida icke periodiska växlingar i solfläckarnas rörelser kunna vara orsaken. Särskilt dessa meteorologiska växlingar intresserade M-H i hög grad och han tycker sig även finna antydan till samstämmiga svängningar med viktökningen icek bara beträffande solvärmen utan även beträffande luftens fuktighet, lufttrycket, luftens ozonhalt och magnetism. M-H fann dock, att de lokala växlingarna i temperaturen t.ex. i Köpenhamn ej kunde vara orsaken till barnens växlingar i viktökningen, ty under längökningens maximiperiod våren och försommaren till mitten av juli finner han en minskning av barnens kroppsvikt samtidigt med stegring  av luftens temperatur, och härav drog han den slutsatsen, att icke värmen som sådan orsakade växlingen i viktökningen ej heller den av honom antagna över hela jorden  samtidiga växlingen i lufttemperaturen.

Ingående diskuterar han dessa sist relaterade högst intressanta naturfenomen och antager ett sökt x som orsak, där detta x skulle utgå ifrån solen och han säger: ”1) Det kommer med Solstraalernes Hastighed, 2) det varierar fra Dag til Dag, men 3) er indenfor samme tid ens i Styrke hele Jorden over, det lokaliseras ikke”. Han anser detta x ej kunna vara vare sig värme, ljus eller kemisk kraft och knappast elektricitet eller magnetism, utan en okänd energi, som han benämner ”Vækst-Energien”.

Innan jag avslutar denna beskrivning av M-Hs resultat vill jag ytterligare omnämna några andra intressanta iakttagelser M-H gjorde. Som förut nämndes var det en fråga om en omläggning av bespisningsreglementet vid dövstuminstitutet, vilket M-H ansåg mindre tillfredsställande. Han införde bl.a. mer mjölk och kött i deras diet, vilket barnen allmänt tyckte mer om, därpå kontrollerade han barnens viktökning och fann till sin överraskning att den förbättrade förplägnaden endast medförde förbättrad viktökning under de första 21 dagarna, då däremot viktökningen under längre tid blev den samma som före den förbättrade förplägnaden. Av denna undersökning drog han den slutsatsen, att någon förbättring ej var nödvändig beträffande förplägnaden.

Som vi finna har M-H för första gången genom en ytterligt noggrann undersökning visat att det kosmiska inflytandet på barnens tillväxt är påtagligt. Att det kosmiska inflytandet var känt eller åtminstone förmodat långt förut, framgår av Adsersens citat av Santorius 1614: ”In autumno augetur corporis pondus”. Likaså visar Quetelet genom sitt arbete ”De L’influence des saison sur la mortalité aux different âges dans la Belgique”, Bruxelles 1838, att detta inflytande är högst betydande även på hälsotillståndet.

Det dröjde icke länge förrän andra undersökare återupptogo M-Hs undersökningar om dock ej tillnärmelsesvis i samma omfång som M-H. I stort sett bekräftades hans resultat av Vahl, Camerer[13], Schmid-Monnard[14], Wiener, Carlier, Klaus Hansen i slutet av förra århundradet. I senare tid ha Porter, Alette, och K.E. Schreiner m.fl. samt framför allt Schiötz i Norge, visat överensstämmande resultat med M-H.

1926 beslöt jag att gå samma väg som Malling-Hansen, dvs genom en samtidigt både individualiserande och greneraliserande metod å största möjliga material söka studera tillväxten under året jämte ämnesomsättningars  relation till tillväxten och även experimentellt söka få någon uppfattning av ljusets inflytande.

M-H kunde utföra sin undersökning dagligen emedan han å sitt institut ständigt hade barnen till hands, och materialet var begränsat till c:a 70 gossar i olika åldrar. Min avsikt var att söka få tämligen stora åldersgrupper av båda könen inom skolåldern till undersökning. Det är givet att materialet i sin helhet måste svälla ut högst avsevärt, om man besinner, att jag skulle studera tillväxten på , låt oss säga, icke mindre än 16 grupper. Varje grupp måste också vara så stor, att den tilläte en statistisk noggrann analys. Beräknar man dessutom bortfallsprocenten vid en dylik undersökning (endast barn som varit med om om alla undersökningar under loppet av ett år ha nämligen medtagits), så förstås att begynnelsesmaterialet måste röra sig om många hundra barn. Att det rent organisatoriskt skulle röna svårigheter att planera denna omfattande undersökning i sex skolor i Stockholm samt fyra skolor i Spånga är uppenbar, om man därtill besinnar att barnen vid alla mätningar och vägningar måste återkomma på i det närmaste samma klockslag, då ju, som M-H påvisat, variationerna under dagens lopp, i kroppslängd och kroppsvikt äro rätt avsevärda. Att en sådan undersökning som min ej kunde äga rum dagligen säger sig självt och därför hade jag begränsat undersökningarna till bestämda tidpunkter av året, vilket givetvis är en olägenhet, men i gengäld hoppades jag på att, med stöd av en noggrann statistisk analys, närmare kunna analysera den av Malling-Hansen iakttagna periodiciteten.

Att valet av perioder till en viss grad måste bli godtyckligt är uppenbart, men utgick jag ifrån att lämpligt vore att i huvudsak välja dessa så att jämförelser med av M-H funna huvudperioder kunde äga rum. Undersökningarna förlades därför till mitten av september, november, januari, mars och maj, den 1 augusti och åter september månad. Sammanlagt deltog 2416 barn, varav 1903 fullföljde alla mätningarna.

Mätningsmetodiken, vilke torde vara den viktigaste i en dylik undersökning, sökte jag på allehanda sätt att göra exakt. Förutom fasthållandet vid betydelsen av att barnen återkommo vid de olika mätningstillfällena på samma klockslag, så konstruerade jag en särskild mätanordning för bestämmandet av kroppslängden, vilken mätanordning kontrollerades med likare för varje mätningstillfälle, så förfors även med vägarna. Alla barn vägdes och mättes nakna.

Låt oss övergå till resultaten av denna undersökning.

Mätningsfelet med min mätanordning uppgick till + 1,7 mm, då vid mätning med Martins vanliga anthropometer felet uppgår till plus/minus 4,7 mm. Dagsvariationerna befunnos liknande dem M-H funnit. Så fann jag att kroppslängden hos skolbarn avtager 2 mm under loppet av första timmen på morgonen och under de fyra första timmarna av dagen 8 mm.

Detta stora material, som åstadkommits över skolbarnens tillväxt under årets olika perioder torde vara det största som någonsin insamlats och var därför ägnat för en statistisk bearbetning efter moderna principer. Det kan vid första påseende tyckas att et dylikt tidsödande förfarande ej skulle vara nödvändigt, men, som sedermera skall visas, har ett dylikt förfarande varit fruktbringande i flera avseenden. Först grupperades materialet upp i olika åldersgrupper och uträknades å varje grupp medelåldern.

Å varje grupp uträknades i min undersökning sedermera medelökningarna för resp. Längd och vikt i de olika perioderna jämte standardavvikelser, medelfel, differenserna mellan de olika periodernas ökningar jämte deras medelfel.

Som resultat framgår då i första hand att längdtillväxten visar trenne maxima under året – ett markerat under mars – maj, och ett mindre men tydligt uttalat under november – januari, tvenne minima, ett under september-november och ett under januari-mars. I det stora hela varierar viktökningen motsatt mot längdökningen och att så vid ett maximum i längökningen finna vi ett minimum i viktökningen och vice versa. Dessa resultat överensstämma med med de av M-H iakttagna, dock visade Malling-Hansen att viktökningen under minimiperioden från slutet av mars till slutet av juni eller början av juli var negativ eller att barnen från januari och ett halvt år framåt ej hade ökat något i vikt. Till liknande resultat hade Pipping i Hälsingfors och Wretlind i Göteborg kommit å skolbarn. Mina undersökningar kunna ej definitivt upplysa om förhållandet, då jag ej gjort mina undersökningar dagligen, men en större grupp barn, närmare bestämd 111 flickor och 141 gossar, som undersöktes under ferierna den 1 augusti, visa att viktökningen från maj – 1 augusti har ett minimum, likväl ej viktminskning, varför man ej kan utesluta att M-Hs resultat med viktfall från maj till början av ferierna, som ej begynte förrän i slutet av juni, berodde på att barnen vore trötta eller överansträngda. Även 8 icke skolbarn i 6 års åldern i min undersökning visade en tämligen god viktökning maj-juni.

Tack vare det stora enhetliga materialet från Stockholm var det även för mig möjligt att utföra en statistisk korrelationsberäkning dels å ena sidan mellan längd- resp. Viktökningarna inom perioden. Dessa resultat blevo av nästan överraskande karaktär. Så fann jag att, att korrelationskoefficienten var negativ för både längökningar och viktökningar i intill varandra liggande perioder, vilket således innebär, att förutom den generellt iakttagna periodiska växlingen i barnens tillväxt, som åtminstone delvis tycktes sammanfalla med årstiderna, förfinnas en annan periodicitet, som är fullständigt oberoende av denna och yttrande sig så, att barn som ökat mycket i längd eller vikt under en viss tid, alltid i närmast föregående eller efterföljande period ökat litet eller vice versa. För att än mer komma underfund med denna individuella periodicitet utvaldes av stockholmsmaterialet de barn, som ökat mycket resp litet i kroppslängd under vinterhalvåret. Studeras dessa båda ytterlighetsgruppers ökningar i längd och vikt under de olika perioderna skall man finna att de barn, som ökat anmärkningsvärt mycket i längd under vinterhalvåret ökat anmärkningsvärt litet under sommarhalvåret eller vice versa. Denna av årstiderna helt oberoende periodicitet torde sannolikt orsakas av ett inifrån organismen härrörande moment. Jag har kallat denna förut ej iakkttagna periodiciteten under året den endogena periodiciteten i motsats till den av M-H först påvisade exogena, som synes stå i samband med årstiderna.

Studera vi sedan sambandet mellan längdökning och viktökning inom de olika perioderna skola vi finna, att korrelationskoefficienten är positiv, vilket innebär att barn som ökat mycket i kroppslängd åtminstone under ett år i förhållande till de andra barnen, dessa ha också ökat mycket i vikt, vilket beror på att de som ökat mycket i längd äro långa barn samt att dessa långa barn öka proportionellt mer i vikt än de korta barnen. Det är av vikt att skilja denna starka längdökning från den starka längdökning som härrör från exogena orsaker, t.ex. under våren eller som härrör från endogena orsaker som vid puberteten eller den individuella periodicitet som förut skildrats, då barnet befinner sig i en sträckningsperiod vid jämfördelse med närmast föregående eller efterföljande period. Denna sistnämnda starka längdtillväxt är förenad med dålig viktökning. Detta motsatsförhållande mellan längdtillväxt och viktökning framträder tydligare om man uträknar viktökning per cm längdökning. Förfaras på detta sättet skola vi finna att i alla maximiperioder av längdökning som under mars-maj och nov-jan blir detta indexvärde markant lågt, däremot markant högt i längdökningens miniperiod. Man kan därför generellt uttrycka detta förhållande så att en låg index betyder, att barnet befinner sig i en längdökningsperiod och en hög index att barnet befinner sig i en viktökningsperiod. Dock är det givet, att ett barn även i en viktökningsperiod kan ha låg index, men då torde ogynnsamma yttre förhållanden influera, såsom bristande näring, sjukdom eller dåliga hygieniska förhållanden.

För att studera ljusets inflytande å barnens tillväxt utvaldes tvenne grupper gossar på resp. 23 och 22 st. av i det närmaste samma ålder, kroppslängd och för övrigt fysisk status. Ett särskilt rum inrättades, där bestrålningen skedde medelst tvenne Jesionekkwartzlampor upphängda i taket samt fyra solluxlampor, en i varje hörn av rummet. Bestrålningen av grupp 1 ägde rum under november-januari och grupp 2 under januari-mars. Den totala bestrålningstiden för de båda grupperna uppgick till 7 timmar. Mätning och vägning var barnen företogs i november, januari och mars månader. Resultatet av denna experimentella undersökning var nästan överraskande. Med kännedom om den förut iakttagna periodiciteten visade det sig att bestrålningen starkt accentuerade längdtillväxten men hämmade viktökningen. Den förut omtalade indexen steg extremt under den tid, då barnen ej bestrålades, men visade ett ytterligt lågt värde under bestrålningsperioden. Det torde vara första gången som man experimentellt visat att ljuset framkallade en ökad längdtillväxt, som M-H förut antagit. Anmärkningsvärt är det likväl, att denna stegrade längdtillväxt i den åtföljande obestrålade perioden följes av en för denna period markant liten längdtillväxt, vilket visar att människans tillväxtintensitet är endogent reglerad så, att man visserligen för en kort tid kan stegra den, men slutresultatet blir så gott som detsamma, som om ingen bestrålning givits. Man har sagt och jag erinrar mig både Jundells uttalande i denna fråga och P.M.Holst polemiska inlägg gentemot Schiötz, att ”Man knappast torde vare sig kunna lägga en aln till sin längd eller ett kilo till sin vikt”. Även M-H tycks ha kommit till samma slutsats, när han fann att den förbättrade förplägnaden endast tycktes ha påverkat barnens viktökning under de första 21 dagarna. Dessa iakttagelser liksom resultaten av bl.a. Corry-Manns, Drr Leighton och Clarks utförda undersökningar, vilka i stort sett bestodo i att giva skolbarnen extra förplägnad huvudsakligen bestående av mjölk, tala avgjort för, att man kan stega både längdtillväxten och viktökningen. Dock torde resultatet bero på hur barnens nutritionstillstånd varit före den extra förplägnaden. Schiötz’ mycket uppmärksammade undersökningar i Oslo tala för att en väl ordnad frukostbespisning och ett ordnat koloniväsende avgjort stegrar barnens både längdtillväxt och viktökning. Men torde denna stegring ej bliva definitiv beroende på den endogent reglerade tillväxtintensiteten såvida icke barnen förut varit utsatta för ett (för) tillväxten hämmande inflytande och att barnen alltjämt tilldelas extra förplägnad. Ytterligare undersökningar behöva göras för att lösa dessa ytterst intressanta och viktiga frågor. En förmodan torde kunna anses berättigad och ligga nära till hands nämligen att förbättrad hygien och förplägnad genom framkalla längre och tyngre barn för resp. Åldrar än utan dessa medel. För detta antagande talar Martins iakttagelser att barnen under kristiden i Tyskland visade en tillbakagång i kroppsutvecklingen liksom ock de undersökningar som gjorts över värnpliktigas kroppslängd, vilka undersökningar visa att kroppslängden t.ex. i Sverige skulle ökas med 9 mm. vart tionde år och vilken ökning möjligen beror på en förbättrad levnadsstandard.

Nära till hands låg för mig att även undersöka andra funktioner hos barnet, varför jag beslöt att studera standardomsättningens förhållande till tillväxten under olika perioder av året hos en grupp barn före skolåldern. Någon sådan undersökning har aldrig företagits, varför vår kännedom om sambandet mellan tillväxt och omsättning endast belyses av de undersökningar som gjorts å barn i ollika åldrar. Dylika undersökningar ha framför allt utförts av Benedict och Talbot. Dessa undersökningar ha generellt visat att omsättningen beräknad i kalorier per kg. kroppsvikt och per kvm. kroppsyta successivt avtager från och med 1 års ålder. Tiden tillåter mig icke att närmare ingå på metodiken vid dessa mina undersökningar. Vare nog sagt att bestämningen av standardomsättningen är förenad med betydande svårigheter, då de erhållna värdena influeras av skiftande moment såsom muskelrörelser, dieten, sinnesrörelser m.m. Ett omsättningsvärde grundat på ett enda försök i varje period räcker därför ej. Bestämningar måste därför utföras flera dagar å rad och i detta fall valde jag sex dagar i följd för varje barn och period och erhöll så ett medelvärde för varje period. Varje barn vägdes dagligen under försöken, kroppslängden avlästes efter fem förnyade inställningar.

Av dessa undersökningar framgick att under längdtillväxtens maximiperiod visade standardomsättningen ett maximum. Undersökningen kompletterades med en ingående undersökning av ett enda barns tillväxt och standardomsättning med bestämningar varannan dag från den 3 juni 1928 – 4 november 1929. Av denna undersökning framgick med tydlighet att standardomsättningen och längdtillväxten visade ett tydligt markerat maximum samtidigt med att insolationen också visade ett maximum, nämligen tiden slutet av juni – slutet av juli, under vilken tid viktökningen visade ett minimum. Även en ingående undersökning av dessa 8 barns hämoglobin, uttryckt i syrecapacitet per 100 cc. blod gjordes. Finsen[15] var den förste som å vuxna människor gjorde den iakttagelsen att hämoglobinet varierade med årstiderna ock så att hämoglobinet stegrades mot sommaren. Finsen diskuterar också i sitt arbete Malling-Hansens resultat. Mina undersökningar som omfatta c:a 500 hämoglobinbestämningar, där fem förnyade inställningar jämte avläsningar gjorts å varje prov, visa full överensstämmelse med Finsens, Grimsgaards och Louise Isachsens undersökningar å vuxna, att hämoglobinet även hos fullt friska icke skolbarn har en fysiologisk periodisk växling synbarligen sammanhängande med årstiderna och antagligen med växlingarna i insolationen så att syrecapaciteten visar ett maximum under den kljusa tiden av året (maj – augusti).

Att solljuset utgör en för månniskans tillväxt högst betydelsefull faktor hade Malling-Hansen påvisat även om han ej närmare kunde definiera det sökta x-et. Finsen, det stora namnet inom ljustherapien fastslog den therapeutiska verkan av huvudsakligen det ultravioletta bandet i solspektrum förnämligast när det gäller botandet av lupus (hud-tbc). Senare ha Huldschinsky och Hess fastslagit att engelska sjukan botas endast genom ultraviolett bestrålning och att denna sjukdom uppträder mest under den solfattiga delen av året. Hess jämte Karin Bruun i Helsingfors framhålla att blodfosforn visar ett minimum under mörktiden av året, så är ock engelska sjukan i de flesta fall förenad med ett lågt blodkalk- och blodfosforvärde. I allra senaste tid har även nobelpristagaren Windaus[16] gjort den upptäckten att det obestrålade fettämnet ergosterin utgör ett pro-vitamin, som endast genom bestrålning med ultraviolett ljus bildar ett D-vitamin, vilket i ytterst ringa mängd är behövligt för botandet av engelska sjukan. Man anser nu också att solljusets helande och förebyggande verkan på engelska sjukan bror på att i hudfettet bildas just detta vitamin. Man kan kanske säga, att i det av Malling-Hansen sökta x-et har man i senaste tid i och med ovannämnda upptäckter åtminstone påvisat en energifaktor i solljuset av enorm betydelse. Vilken roll övriga delar av solspektrum spela torde långt ifrån vara  klarlagt, och ännu är ej bevisat vilka delar av solspektrum som framkallar den stegrade längdtillväxten. Min experimentella undersökning säger intet därom, ty jag använde både långvågigt och kortvågigt ljus. Man kan endast förmoda att det kanske till huvudsaklig del rör sig om det ultravioletta ljuset.

För antagandet att likväl ej endast det ultravioletta ljuset framkallar en stegrad längdtillväxt talar det förhållandet, att jag funnit ett höjdmaximum i längdtillväxten under den mörkaste tiden av året (november – januari). Jag har konsulterat meteorologen Doc. Ångström[17] i Stockholm och har denne meddelat mig, att de visserligen ofullständiga luftelektriska undersökningarna givit till resultat att man under denna tid av året har ett minimum i potentialfallet. Redan Malling-Hansen var inne på dessa problem, även om han, som nämnts, ej var böjd att tillmäta de elektriska fenomenen större betydelse för barnens tillväxt. Lösta är under alla förhållanden ej dessa problem om det sökta x-et som Malling-Hansen uppställde, kanske komma studier av den osynliga strålningen att vidga vår kännedom om solens inverkan på våra livsfunktioner och förnämligast tillväxten. Sedan urminnes tider torde väl det kosmiska inflytandet på människan fascinerat forskaren och jag vill endast som exempel omnämna att Svante Arrhenius sysselsatte sig med dessa problem.

Malling-Hansen berörde i sina undersökningar solfläckarnas rörelser och antog, som nämnts, att dessa skulle kunna framkalla en kortperiodisk växling i barnens viktökning. Schiötz har visat att sommaren 1928 hade vi ett högt solfläckstal samtidigt som vi hade ett maximum i viktökningen. Schiötz antager en ökad värmestrålning som orsak därtill. Meteorologer, (Doc. Ångström), anse att knappast så kan vara förhållandet ity detta år visade flera anmärkningsvärda förhållanden, nämligen:

1:a  att denna sommar var ovanligt kall och regnig,
2:a  att luften var ovanligt klar
3:a  att den ultravioletta strålningen vid jordytan var ovanligt stark.

Min avsikt är ej att på minsta sätt förneka Schiötz’ iakttagelser, tvärtom har jag i Spånga iakttagit samma fenomen, men jag vill endast diskutera tolkningen av iakttagelsen. Studerar jag ej endast viktökningen hos skolbarnen denna sommar utan även längdtillväxten så finner jag den senare under detta år vara mindre än föregående år vilket förhållande, om jag stöder mig på mina experimentella undersökningar, talar för att åtminstone vid jordytan förefinnas mindre tillväxten stimulerande strålning än föregående år. Längdtillväxten var 1928 både under sommaren och under detta år mindre och som följd härav blev viktökningen ej bara absolut utan även uträknad per cm. längdökning ovanligt hög. Ett förhållande som talar för att knappast den ultravioletta strålningen denna sommar orsakat den starka viktökningen. Kanske har temperaturförhållandena (den kalla sommaren) hämmat längdtillväxten och därmed indirekt gynnat viktökningen. Schiötz så intresanta iakttagelse att det höga solfläckstalet visade en anmärkningsvärd och slående parallelism med den starka viktökningen är ett faktum. Solfläckarnas förhållanden till strålningen invid jordytan anses ej ännu klarlagda.

Ludvig Feilberg yttrade vid Malling-Hansens död följande ord: ”Der er ved standsningen af Malling-Hansens arbejde tabt traade, som det maaske vil falde vanskeligt nogensinde at faa op paa ny”. Kanske kunna dessa ord synas sanna med tanke på att det nu är 40 år sedan M-H för alltid slöt sina ögon. Med snillets klara blick såg han längre, än han med dåtida medel kkunde vare sig vetenskapligt undersöka eller bevisa. Men de rika impulser detta instituts en gång så geniala chef givit oss ha inspirerat oss. Det ena problemets lösning har inneburit ett nytt problem. Tråden är ej tappad, den löper vidare.