Gustav Nylin och andra forskare i Malling-Hansens fotspår.

Research, transkribering, fotnoter och kommentarer av Jörgen Malling Christensen.

Illustrasjoner ved Sverre Avnskog.

 

 

Karl Gustav Vilhelm Nylin, 1892-1961, var en betydande svensk kardiolog og skolläkare av internationellt format och betydning. Hans doktorsavhandling: ”Periodical Variations in Growth, Standard Metabolism and Oxygen Capacity of the Blood in Children”, framgångsrikt försvarad i 1930, utgjorde en fortsättning och upprepning av Malling-Hansen’s forskning, - fast med det viktiga tillägget att Nylin tillika undersökte hur de periodiska årsvariationerna påverkade syreupptagningsförmågan hos barnen.

 

 

Nylin besökte Danmark i 1930 och gav den 11 oktober 1930 ett föredrag på det Kungliga  Dövstuminstitutet i Köpenhamn om Malling-Hansens vaturvetenskapliga forskning och om andra forskare som följde i hans fotspår. Nylin var chokerad över att den tidens danska läkare och naturvetenskapliga forskare hade glömt Malling-Hansens enastående och banbrytande insatser – redovisade på den internationella läkarekongressen i 1884 för en enad och mycket uppskattande publik av den tidens mest framstående vetenskapsmän inom medicin och fysiologiska ämnen.

 

 

På Kungliga Biblioteket i Stockholm fann jag en mycket sällsynt liten skrift:
Gustaf Nylin: ”Skolans uppgift som fostrare av ett sunt släkte”, publicerad i 1930 (placerad på hylla 78 A.Br). Enligt biblioteket finns endast detta ena exemplar registrerat bland alla landets bibliotek!

 

 

Jag har i det följande återgivit utdrag ur skriften i syfte att fokusera på det för oss mest relevanta; sammantaget utgör Nylin lilla skrift ett viktigt bidrag i vår forskning i och registrering av den forskningstradition som Malling-Hansen startade, och texten har förtjänsten att namnge de som har bidragit till samma tradition – flera av dem i Malling-Hansens fotspår.

 

 

Gustav Nylin: SKOLANS UPPGIFT SOM FOSTRARE AV ETT SUNT SLÄKTE

 

(Inledningen, s. 3 och sidan 4, första fyra raderna):

 

 

Skolhygienens uppgift är att befrämja skolungdomens sunda utveckling och utgör en del av den allmänna hälsovården, således hygien i vidsträcktare mening. Skolhygienikerns uppgift har många beröringspunkter med pedagogens, båda sträva att utveckla och fostra den uppväxande ungdomen, slutresultatet är beroende på ömsesidig förståelse och samarbete mellan läkare och lärare.

 

 

Skolhygienens utveckling har i mångt och mycket följt de linjer, efter vilka den allmänna hygienen vuxit fram. Så finna vi först en period under mitten av 1800-talet, då man utgick ifrån, att epidemier och särskilt den då härjande koleran orsakades av förskämd luft från smuts och avfall statt i jäsning eller förruttnelse, den s.k. smutsteorin. Även kolsyran i luften betraktades som ett gift. Införandet av god ventilation och renlighet blev den förnämsta uppgiften. Skolhygienen under denna första epok tog också fasta på dessa krav, varav följde, att man började ägna skollokalerna och inredningen i skolorna ökat intresse. Man bemödade sig med att tillfredsställa kraven på renlighet i skolsalarna.

 

 

(Här utelämnas resten av s. 4 och sidorna 5-7. Vi fortsätter från mitten av s. 8):

 

 

Det råder ett bestämt samband mellan själens och kroppens utveckling.  -  Undersökningar över skolframgång och kroppsutveckling har gjorts av bland andra Porter[1] i Amerika och Schiötz[2] i Norge. Dessa visa att barn, som visa god skolframgång, även äro bättre fysiskt utrustade, i det de både visa högre längd och högre vikt än de efterblivna barnen. Därmed är inte sagt, att icke undantag finnas, och intet är falskare än som så ofta göres, att man av enstaka exempel söker generalisera.  Här om någonsin gäller uttrycket ”undantagen bekräfta regeln”.  Sambandet mellan kroppslig och själslig utveckling torde också för läraren ge anledning till skonsammare bedömande av en hel del barn med mindre goda framsteg i skolan, särskilt om klenhet eller svaghet, kanske sjukdom därtill föreligger.  ”Där intet är att hämta, löna föga fruktlösa ansträngningar”.

 

 

Terman[3] i Amerika, som skrivit en lärobok i skolbarnshygien och en briljant sådan, är icke, som man vore böjd att tro, läkare utan ”professor of education”, således pedagog.  Denne framstående man framhåller vikten av att ej för ensidigt kräva ett visst pensum, det må nu vara själsligt eller kroppsligt med hänsyn endast till vederbörandes kronologiska ålder. Alla barn utvecklas ej lika.

 

 

(Här utelämnas en halv sida från sidan 9 överst, och vi fortsätter s. 9 sista tredjedel):

 

 

Här är icke meningen att närmare ingå på skolbarnens tillväxt, men jag vill endast uppehålla mig vid några ytterst viktiga tillväxtförhållanden, som exemplifiera, vad jag nyss nämnde, att tillväxtens olika yttringar  hos barnet ger oss en god vägledning för vårt pedagogiska handlande. Redan Andral[4] och Gavaret[5] i Frankrike, sedermera Tigerstedt[6] och Sondén[7] men framför allt Axel Key[8] och nu senast Schiötz i Norge studerade tillväxten under pubertetsåren och konstaterade som allmänt känt, att menstruationens inträdande föregås av en period av stark längtillväxt hos flickorna, som varar ett till flera år, den s.k. prepuberteten, under vilken tid viktökningen är dålig, och under vilken tid flickorna, som Key påpekar, ofta äro borta från skolan till följd av skiftande sjukdomsyttringar. Under denna tid av plötsligt stegrad längtillväxt visar Friberger[9] och senare Sundal[10] i Norge, att blodtrycket plötsligt stiger, och det är antagligt, att standardomsättningen eller, som den också populärt benämnes, ämnesomsättningen stegras under denna period.  Innan de vetenskapliga undersökningarna äro slutförda över dessa förhållanden, kan intet bestämt uttalas, men så mycket kan man förmoda, att huvudvärken, hjärtklappningen, tröttheten o.s.v. under denna period kunna bero på plötsligt ändrade cirkulationsförhållanden, uppkomna i och med den starka längdtillväxten som gör att läraren och föräldrene böra vara underkunniga om betydelsen av skonsamhet, såväl psykiskt som fysiskt av barnen under detta skede i utvecklingen.  Det sägs också av pedagoger, att man iakttager, att barnen under denna period ej visa den vakenhet och receptivitet, som eljest är fallet.  Nu kan man fråga, hur skall läraren eller ens föräldrarna veta, när denna period inträffar? I allmänhet kanske man har på känn, när ett barn tyckes ränna i höjden, men den individuella kontrollen är nödvendig  skolläkarens sida.  Då kan man invända: Det är ju omöjligt för en skolläkare att med nuvarande  skol-läkareorganisation fullgöra ett dylikt uppdrag. Denna invändning är fullständigt berättigad och är bara ett exempel bland de många, att skolläkarens  hälsoöver-vakande verksamhet i hög grad måste utbyggas och göras mer effektiv.  Vore mätningar införda i våra skolor som i andra länder, skulle av bara den årliga längdökningen kunna dragas viktiga slutsatser om prepubertetens inträdande.  Jag har valt pubertetsperioden som exempel på hur organismen under en period av stark längtillväxt är utsatt för en fysiologisk påfrestning, men jag har valt just denna period också därför, att den visar, hur nödvändigt det är, att också läraren icke blott känner till förhållandet utan också beaktar det vid sin undervisning genom att individualisera.  Det är sannerligen icke för tidigt inför den hastiga utvecklingen på skolområdet, där allt större krav resas på barn, att man skaffar sig materialkänne-dom.  Det är min bestämda uppfattning, att skolarbetet och kurserna måste läggas så, att forcering undvikes, varigenom mer möjligheter givas för individualisering  från lärarens sida.

 

 

(Här skippar vi en halv sida och fortsätter från andra häften av s.11,)(framhävningen är min):

 

 

Det är icke bara under denna epok i barnets utveckling, puberteten, som tillväxten ger pedagogen fingervisning om barnets prestationsförmåga. Tillväxten under året sker nämligen icke likformigt under de olika månaderna utan försiggår periodiskt. Första gången denna sak mer ingående studerades var av en dansk skollärare[11], Malling-Hansen.  Sedan flera år, närmare bestämt sedan 1926, har jag å ett mycket stort antal folkskolebarn studerat dessa förhållanden ingående[12] och konstaterat, att utom det att tillväxten til sin inre natur är en periodisk företeelse, funnit att denna inneboende periodicitet influeras av skiftande yttre moment, varav variationer i solljuset synas vara mest i ögonen fallande. Det är icke bara tillväxten, som visar ett dylikt periodiskt förlopp under året, utan även andra funktioner hos barnet. Så visar ämnesomsättningen en fullkomlig likartad periodicitet med maximum  i standard-omsättningen, då barnet huvudsakligen tillväxer i längd på våren och försommaren, och minimum under perioder, då barnet huvudsakligen ökar i vikt – på sensom-maren och hösten. Det ligger också nära till hands, att så skall vara förhållandet. Det är sannolikt att, som jag nämnde, variationer i solljuset äro orsaken till denna växling, ty det har lyckats mig att experimentellt genom bestrålning med kvarts-lampor[13] accentuera längdtillväxten. Mot detta antagande, att solljuset ej endast är orsaken talar det förhållandet,  att vi ha ett mindre uttalat höjdmaximum under den mörkaste tiden av året. Även blodets hämoglobinmängd hos barnen varierar så, att i och med tilltagande solljus under första hälften av året stiger hämoglobinet successivt till ett maximum under juni-juli månader för att sedan successivt avtaga till ett minimum under årets senare hälft. Av denna lilla beskrivning av mina vetenskapliga undersökningar framgår, att solljuset är en mäktig faktor för barnets sunda utveckling, som redan framstående forskare särskilt det sista årtiondet, som Hess i New York och Tisdall[14] och Brown[15] ha visat, när det gäller uppträdandet av engelska sjukan[16] och dess botande endast genom ultraviolett bestrålning. Kännedomen om den periodiska tillväxten, som är accentuerad under våren och försommaren med samtidig stegring av omsättningen och en stegrad nybildning av hämoglobin utgöra tecken på en fysiologisk påfrestning, under vilken tid nutritionen och därmed viktökningen hos barnet är nedsatt.  Alla pedagoger äro överens om att under denna tid barnets arbetsförmåga och receptivitet är nedsatt.  ”Vårtröttheten” gör sig då starkt gällande. Man kan med fog fråga sig om nuvarande skolorgani-sation tagit nödig hänsyn till dessa förhållanden.  Mig synes det olämpligt med den forcerade examensläsningen på våren, och önskligt vore, att påskferierna förlängdes, gärna på bekostnad av att terminen började tidigare på hösten efter mitten av augusti, under vilken tid viktökningen hos barnen kanske är den bästa på året och hälsotillståndet i övrigt synes synnerligen gott.  Man kan då invända, att barnens goda tillstånd på hösten beror på sommarens gynnsamma inverkan, och att så är delvis förhållandet, är säkert, men mina undersökningar tala för att det är fullkomligt fysiologiskt med en ringa viktökning under slutet av vårterminen, ty den fortsätter ut över försommaren trots ferier. Först efter tvenne månaders ferier, i augusti månad, kommer den starka viktökningen.  Det är också antagligt, att den starka viktökningen, som bland andra Schiötz påvisat bland feriekolonierna i Oslo, till huvudsakligaste del är en fysiologisk företeelse, beroende på en huvudsakligen under augusti försiggående viktökning.

 

 

Här har jag nu sökt exemplifiera, hur man genom att studera ett av skolbarnens mest karaktäristiska drag, nämligen tillväxten, kan draga betydelsefulla slutsatser grundat på både ett endogent d.v.s. inifrån organismen härrörande orsaksmoment som under puberteten, dels också på exogena orsaker såsom växlingar i solljuset.  Det är ju klart, att det exogena inflytandet kan taga sig skiftande uttryck i form av bland annat en varation i sjukdomsfrekvensen med hänsyn till årstiderna och de klimatologiska förhållandena.  Ett samlat intryck av det mäktiga exogena inflytandet på släktets hälsa får man genom studerandet av dödlighetssifrorna från olika länder, och har Freudenberg[17] i Berlin särskilt studerat dessa förhållanden och bl.a. påvisat, att med stigande kultur får också ett land en låg dödlighetssiffra.  Han visar också, hur t.ex. spädbarnsdödligheten i England stiger i de lägre samhällslagren, vilket otvivelaktigt i stort sett beror på en sämre hygien och i övrigt sämre levnads-betingelser.  Vi kunna överhuvud taget ej bestämt avgöra, vilket av de två orsaks-momenten, en förbättrad levnadsstandard eller en förbättrad allmän hygien, som orsakat både sänkningen  i spädbarnsdödligheten och tbc.-dödligheten.  Otvivel-aktigt är det intim växelverkan mellan båda,  så att utan fattigdom mindre sjukdom och utan sjukdom mindre fattigdom.  Detta gör, att skolhygienikern måsta taga hänsyn till både individens levnadsstandard och hans sätt att leva.  Han måste över huvud erkänna, att sjukdomen också har en social sida. Ett utmärkt exempel på förståelsen av detta är Hälsingborg, där man infört den s.k. Sociala Hjälpbyrån i skolan, som intimt samarbetar med skolläkaren. Nu är likväl det skolhygieniska arbetet ej, som förut framhållits, uteslutande ett ekonomiskt problem utan ett uppfostringsproblem, ett upplysningsproblem.  Betydelsen av en sund livsföring även i fysiskt avseende är ofrånkomlig.  Finnes denna, är också den moraliska i regeln tillfredsställande. Detta har man mer och mer insett, och numera torde träningen i hygien, träningen att tillämpa sunda levnadsvanor, utgöra en av skolhygienikerns förnämsta uppgifter.

 

 

Här i Sverige har som bekant doktor Ljunggren[18] i Trälleborg sedan ett tiotal år tillbaka bedrivit ett intensivt upplysningsarbete just på det socialhygieniska området.  Runt om i landet har han lyckats på ett enastående sätt entusiasmera läkarkåren för att bedriva ett aktivt hälsoarbete  bland barnen i skolan.  Detta är något fullständigt nytt i skolläkarens verksamhet, åtminstone för Sveriges vidkommande. Det kan även ifrågasättas,  huruvida de övriga nordiska länderna ens tillnärmelsesvis lyckats som Ljunggren vinna gehör för denna sida av skolhygienen.  Talande är, att Nordens främsta skolhygienici, såsom Schiötz i Norge, samt Hertz[19] och Ørum[20] från Danmark, betyga sin beundran för Ljunggrens insats. Hertz, skolhygienens grand old man i Norden, yttrade nyligen i ett tal till Ljunggren, att skolhygienen är till 50% en pedagogisk fråga, och han anser, att lärarens insats är av utomordentligt stor betydelse.  I alla tider har det nog varit så, att läraren runt om i bygderna känt sin fostrareuppgift så starkt, att han ej uteslutande varit den stränga magistern, som slagit i sina disciplar boklig kunskap och vett, utan även blivit sina lärjungars förtrogne vän både i sättet att tänka, känna och leva.  Jag tror, att i de mindre skolorna just på landsbygden, där läraren eller lärarinnan har tillfälle att följa en liten skara barn under kanske hela skolåldern, där blir detta intresse för den enskilda individen starkare utpräglat än i de stora centra, där just detta mänskliga och personliga hänsyntagande på grund av omständigheternas tvång kommer mer i skymundan.

 

 

(Slutet av artikeln – slutet av s. 14 och fram till s. 16 utelämnas här).

 

 

 

---