Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1886

Vi har ganska få vittnesbörd om reaktionerna på Malling-Hansens ”Fragment III”från 1886, i vilken han redovisar resultaterna av åtskilliga års forskning angående barnens vikt- och längdökning och även framlägger sina slutsatser och preliminära hypoteser. Nedanstående synnerligen utförliga och detaljerade referat av Malling-Hansens stora verk tryktes i en av de på den tiden största och mest betydelsefulla svenska tidningarna. Texten återges som den är, med gammal-svensk stavning och språkbruk.

Transkribering och fotnoter av Jörgen Malling Christensen.

 

GÖTEBORGS HANDELS- OCH SJÖFARTSTIDNING[1]

Torsdagen den 15 september 1887

 

BOKVÄRLDEN.

Perioder i Börns Væxt og i Solens Varme. Iagttagelser
af R. Malling-Hansen, Forstander og Præst ved det kgl. Døvstumme-Institut i Kjøbenhavn. Fragment III.A. (Hertill 44 Plancher i Fragment III.B.)Kjøbenhavn. Hos Vilhelm Tryde 1886.

I detta arbete framläggas de praktiska resultat och slutsatser, till hvilka förf. kommit genom de under flera år dagligen utförda vägningarna och mätningarna af det köpenhamnska döfstum-instituts elever. Det har visat sig, att med afseende på tyngdökningen året utgöres af en maximumperiod, en mellanperiod och en minimumperiod. Den förstnämnda börjar i augusti och slutar i mediet af december, då mellanperioden vidtager och fortfar till slutet af april, hvarifrån minimumperioden sträcker sig till slutet af juli. Under maximumperioden är tyngdökningen dagligen tre gånger så stor som den under mellanperioden, efter hvilken den förloras under minimumperioden. Längdökningen har äfven, enligt förf., tre årliga perioder, af hvilka minimumperioden börjar i mediet af augusti och sträcker sig till slutet af november, hvarifrån mellanperioden fortgår till slutet af mars och maximumperioden går därifrån till mediet af augusti. Under vigtökningens[2] maximumperiod är således längdökningen så ringa, att denna period kan betraktas såsom dess hvilotid. Mellanperioderna sammanträffa hufvudsakligen, men under dessa är längdökningen mycket större än viktökningen. Viktens minimum- och längdens maximumperiod sammanträffa väsentligen. Längdökningen arbetar sig igenom en mellanperiod från ett minimum upp till maximum, från hvilket hon plötsligt faller till minimum, men viktökningen stiger på en gång från minimum till maximum och sjunker så långsamt genom en mellanperiod till minimum.
     Såsom orsak till denna för de flesta läsare sannolikt öfverraskande periodicitet i barns viktförhållande har förf. vid närmare efterforskningar icke kunnat beteckna någon växling i matordning eller i barnens sysselsättningar eller i lefnadssättet eller i den lokala värmen, hvilka visserligen kunna vålla en tillfällig mindre viktökning. Däremot har han under sex sjundedelar af året funnit oafbruten öfverensstämmelse mellan växlingarna i barnens viktökning å ena sidan och dem i summan af de på olika breddgrader iakttagna växlingarna i atmosfärens värme å andra sidan. Af anförda skäl kan han emellertid icke anse det förstnämnda slaget af växlingar föranledt af det sistnämnda, utan håller före, att bägge slagen ha en gemensam orsak, nämligen variationer i solvärmen. För de undersökningar, genom hvilka han kommit till detta antagande redogör författaren noggrannt med stöd af plancherna i ”Fragment III.B.”, hvilkas kurvor åskådliggöra de ifrågavarande växlingarna.
     I ett särskildt kapitel framställer förf. sina hypoteser rörande de variationer, periodiciteter och andra ”Svingnings-Eiendommeligheder”, hvilka karaktärisera den värme, som går från solen till jorden. Då han ej kan tillskrifva dem jordatmosferens eller planeternas eller månens eller meteorsvärmarnas inflytande, ser han sig nödsakad att söka deras ursprung i solen själf. Och då han för barnens viktökning och för lokaltemperaturerna funnit hufvudperioder af 24-26 dagar, antager han, att de sollager, som genom utstrålande af starkare värme vållat dessa perioder, haft en kortare rotationstid än den, som på grund af solfläckarnas gång förbi jorden tillskrifves solen och består af 27 dagar. Att sådana lager finns ”i solens glödande ythaf[3]” söker förf. visa i öfverensstämmelse med af J.E. Broszus[4] i ”Die Theorie der Sonneflecken” 1884 framställda åsikter. De växlingar, som förekomma under den ifrågavarande perioden, och som på plancherne angifvits genom ”två bärg” antydande större vikttillökning och högre gradtal, förorsakas, enligt förf., at att ”där äro på ömse sidor om solekvatorn i ythafvet två långa värmsträckor med mellanliggande kallare ställen”. Det allmänna antagandet, att solen instrålar lika stora värmemängder, och att icke ens protuberanserna skulle kunna vålla några betydliga lokala temperaturstegringar på jorden, söker förf. vederlägga, hänvisande till forskare, som förfäktat solvärmens variationer och till och med deras periodicitet, och plancher i ”Fragment III B” gifva åskådlighet åt hans uppfattning af denna sak.
     Dessa solvärmens växlingar har förf. funnit afspeglas ännu bättre genom dem i barnens viktökning än genom den lokala temperaturstegringen, hälst denna viktöknings växlingar äro mera öfverensstämmande med dem i ”summan af lokaltemperaturer på olika ställen på jorden” än med dem i Köpenhamn. Häraf slutar förf., att alla barn på jorden i afseende på viktökning växla i öfverensstämmelse med jordatmosferens värmesumma eller, med andra ord – då denna viktöknings växlingar ej blott bero på växlingar uti de i kroppen befintliga cellernas innehåll utan väsentligen på växlingar i nybildningen – att alla jordens barns växtlif växlar i öfverensstämmelse med hela jordatmosferens värmesumma. Och då dessa växlingar äro intensitetsväxlingar och det synes förf. oantagligt, att dylika i barns växtlif skulle vara underkastade andra lagar än dem, som gälla för allt annat växtlif på jorden, innefattande såväl de ofullkomligaste som de fullkomligaste organismers, växlar i öfverensstämmelse med hela jordatmosferens värmesumma och med den från solen till jorden utstrålande värmens variationer.
     Men huru tillgår detta, då solvärmens växlingar förändras och lokaliseras öfver hela jorden af ”molntäcket, luftens fuktighet, lufttrycket, vindens riktning och styrka, hafvets närhet eller aflägsenhet, jordmånens beskaffenhet” m.m.? Förf. framhåller, att det ifrågavarande inflytandet kommer med solstrålarnas hastighet, varierer från dag till dag, men är på samma tid lika starkt öfver hela jorden och lokaliseras icke. På grund af dess hastighet anser han det icke kunna sökas i ett från solen utgående ämne och i följd av dess föränderlighet ”ej bland naturkrafterna (tyngkraften, de molekulära krafterna)”, dä dessa äro oföränderliga, och ej heller i den lokala värmen eller i själfva solvärmen på grund af hvad ofvan anförts. Ljus eller kemisk kraft, ljusstrålarnas fysiologiska energi, elektricitet och magnetism[5] äro alla underkastade lokala förhållandens invärkan och kunna därför icke bidraga till gåtans lösning. Förf. nödgas därför söka den i en hittills okänd energi, som eggar växtllifvet, och som han därför kallar växtenergien, och emedan den växlar i full öfverensstämmelse med solvärmen anser han det vara antagligast, att den utgår från ”den gemensamma energikällan, solen”. Emellertid anser han det äfven tänkbart, att etern[6] med afseende på den spelar en viktigare roll än att blott vara medium för den liksom för de andra sol-energierna. Den hypotes, han i främsta rummet framställer, är således följande:
     ”Växtenergien utgår från solen i eller med solvärmen, växlar i full öfverensstämmelse med denna, ilar till jorden med värmestrålarnas hastighet, skiljer sig efter ankomsten dit från värmen, hvilken lokaliseras, medan växtenergien utbreder sig öfver hela jorden och eggar alla organismer till samma växlingar i växtlifvet.”
     Den andra hypotesen har följande lydelse:
     ”Växtenergien finns i etern och växlar i öfverensstämmelse med eterns täthet, som bestämmes af variationer i den från solen utstrålande värmen.”
     På grund af d:r Carl Reinls[7] i ett arbete om växlingarna i kvinnors kroppstemperatur framställda iakttagelser af kroppsvärmen hos femton kvinnor under femton månaders tid, jämförda med hans egna forskningar angående barns växtperioder, har förf. kommit till det antagandet, att alla organiska funktioner äro öfver hela jorden i oafbrutna och öfverensstämmande intensitetsväxlingar, till hvilka impulser komma från solen med värmestrålarna, variera med dessa men icke lokaliseras. Det är nämligen växtenergien, som ”värkar på vuxna kvinnors kroppstemperatur till öfverensstämmelse i växlingar med barns växtutveckling, för så vidt som denna gifver sig till känna i viktökningen.”
     I en särskild öfversikt af hvad här framhållits nämner förf. bland annat, att under det att växtenergiens växlingar samtidigt och med lika styrka egga alla jordens organismer, modifieras dessa eggelsers resultat på åtskilliga sätt af de genom jordaxelns lutning mot banans plan vållade växlingarna af atmosferisk värme samt af öfriga meteorologiska förhållanden.
     Med avseende på förf:s undersökningsmetod säger han, att den skiljer sig från de förut använda därigenom, att barnens vägning och mätning försiggått dagligen. Detta sätt att gå till väga betecknas såsom det enda tillförlitliga och ändamålsenliga, då i följd af växtperiodernas inflytande man eljest kan komma till alldeles falska slutsatser, såsom t ex då vägandet företogs under en minimumperiod, hälst många läkare och fysiologer i likhet med d:r Wretlind[8] i Göteborg (”Iakttagelser rörande helsotillståndet i några af Göteborgs flickskolor”), antaga, att ”stillestånd i kroppsvigt eller ännu mera förminskning däraf är det bästa bevist på en sjuklig eller åtminstone en mycket svag kropp”.  Förf. betecknar den af d:r Wretlind framställda och inom läkarnas och fysiologernas krets herrskande meningen om viktökningen med en snedt uppåtstigande rät linie. Däremot ställer han sina egna erfarenhetsresultat, enligt hvilka förekomma dels växlingar från den ena dagen till den andra, hvilka äro lika öfver hela jorden, dels andra växlingar, som äro gemensamma för dem, som lefva på samma breddgrad, och dels de allmänna maximumperioderna, mellanperioderna och minimiperioderna. Dessa perioder uppfattar han äfven så, att människorna, liksom växterna, ha en årlig växttid, hvilken liksom dessas, eller åtminstone liksom trädens, har tvänne afdelningar, näml. en för tilltagande i höjd och en efterföljande för tilltagande i tjocklek.
     Såsom en fördel af växtperiodernas uppdagande tänker sig förf. möjligheten af läkarevetenskapens och hälsovårdens ingripande i fråga om individuela oregelbundenheter i växtutvecklingen, så att förvuxna och muskelsvaga barn under viktökningens maximumperiod kunna genom särskildt god föda, inskräkning af själsarbetet och den bästa möjliga hälsovård komma i åtnjutande af det rätta förhållandet mellan längd och tjocklek, då alltför tjocka barn böra hållas under nämda period vid tämligen ”sträng diet” för att under längdväxtens maximumperiod däremot åtnjuta rikligt närande föda. Vidare tillstyrker förf., att vid slutet af sommaren barn af sistnämda kategori resa till sydligare trakter, för att undkomma den viktökningens maximumperiod, som då börjar härstedes, och återvända i början af vintern, då däremot ett alltför långt och magert barn bör resa till ett kallare land för att undvika härvarande maximumstiden för längdväxt. Hvad vuxna människor vidkommer håller han före, att de under sistnämda period magra något, hvaremot de äro fallna för att bli fetare under barnens maximumperiod för viktökning. Därföre kunna, enligt förf., väl alltför feta personer, genom att tidigt vistas på ändamålsenliga brunnsorter främja årstidens bemödanden att göra dem magrare och genom att länge stanna där motarbeta den följande periodens inflytande i fråga om viktökning, men om de resa från dessa ställen i slutet af Augusti komma de under viktökningsperiodens fulla inflytande och ett litet extravagerande i deitetiskt hänseende kan då ådraga dem korpulens ”under kortare tid än längre fram under vintern”.
     Förf. antager, att från hans ”arbetsresultats” ståndpunkt en del hypoteser komma att framställas, i hvilka han själf icke vill instämma. En sådan vore antagandet, att den växtenergi, som eggar alla organiska funktioner och därföre med rätta borde kallas lifsenergi, under solens ungdomstid varit vidare starkare än nu, och att den, då den träffat gynnsamt ordnade atomer och atomkrafter samt fördelaktiga lifsvilkor för dessa senare, eggat dem till bildandet af ett frö och senare af en organism. En annan gissning, som han väntar från utvecklingsteoriens förkämpar, är den att växtperiodens större längd hos människan än hos trädet skulle småningom ha uppkommit. Vidare motser han den hypotesen, att en kraftigare växtenergi under solens ungdomstid skulle vållat, att jordens tidigare perioder företedde jättedjur och jätteväxter, och att den att det möjligen ej behöfdes några hviloperioder för växtutvecklingen, som nu vållas af att den från solens minst varma sida utgående energien är jämförelsevis svag, äfvensom den, att en fortsatt afkylning af solen skall försvaga organismernas växt och göra dem ofullkomligare.
     Hvad vi här anfört om de i detta arbete framställda forskningsresultaten torde visa, att det är väl förtjänt af läkares och vetenskapsmäns liksom af föräldrars och lärares synnerliga uppmärksomhet.

 

                                          A.[9]

 

---