Research, transkribering og kommentarer af Jørgen Malling Christensen.

Kommentarer og illustrasjoner ved Sverre Avnskog.

SA: Denne artikkelen i Gøteborgs-Posten inneholder i realiteten grove injurierende påstander, som i dag ville kunne ha medført store erstatningskrav. Påstanden om at den Amerikanske Remington maskinen var en plagiat fremsettes helt uten dokumentasjon, og forfatteren av artikkelen avslører stor uvitenhet om de faktiske forhold.

Sannheten var at Runqvist var sørgelig for sent ute med sin maskin, om den ville konkurrere om å være første oppfunnede skrivemaskin, og at både skrivekuglen og Remington-maskinen var patentert allerede i henholdsvis 1870 og 1868, og for lengst var produsert i større anntall.

I artikkelen oppgis ingenting om at Runqvists maskin noensinne ble patenter, og i alle offisielle kilder oppgis den såkalte Sampo maskinen, fra 1894, å være den første svenskproduserte skrivemaskinen. Vi kan nok utfra det regne med at Runqvists maskin aldri ble satt i produksjon.

Artikkelforfatterens eneste forsøk på å sannsynliggjøre at Remington-maskinen var et plagiat, er at oppfinneren Christopher Latham Sholes skulle være svensk, hvilket han ikke var. Og at en enslig svensk prototype fra 1865 skulle ha funnet veien til Milwaukee i Wisconsin, der Sholes holdt til, fremstår som fullstendig usannsynlig.

Forfatteren fremstår dessuten med en meget arrogant og nedlatende holdning, og man skulle nesten tro at det var Runqvist som hadde solgt sin skrivemaskin i stort antall, mens han altså bare hadde laget en enslig prototype i 1881, og påstår at han lagde sin første maskin i 1865, hvilket altså ikke dokumenteres.

At Sholes, sammen med sine kompanjonger Soule og Glidden var i gang med sin oppfinnelser allerede i 1867 er vel dokumentert av seriøse skrivemaskinhistorikere, og at Malling-Hansen eksperimenterte med sin skrivekugle allerede i 1865, vet vi fra bevitnelser fra hans svigerbror, Johan Alfred Heiberg.

Sholes, Glidden og Soule fikk sitt første patent på sin skrivemaskin i 1868, og utviklet den videre gjennom de nærmeste årene. Det ble laget maskiner på de forskjellige utviklingsstadiene, og maskinene ble utstilt i Kleinstubers Machinshop i Milwaukee og solgt etter hvert. På et tidspunkt syntes ikke herrene at de klarte å utvikle sin maskin videre, og det var først da investoren, James Densmore, kjøpte seg inn i patentet, at det ble fart på sakene.

James Densmore kjøpte patentet fra Scholes, Glidden og Soule, med $200 til hver, og han ga etter hvert Scholes anvisninger om hvordan maskinen kunne forbedres. Densmore måtte garantere for et beløp på $1000 for at Remington skulle gå med på å produsere maskinen, og deres teknikere utviklet maskinen ennå litt videre, særlig hva angår design. Den første Remington-maskinen hadde således mange felles ytre trekk med de symaskinene fabrikken produserte fra før av. Det var svært vanlig at man opererte med overdrevne salgstall på den tiden, men det reelle salget av Remington 1 skal visstnok være 1600 maskiner i alt. Da James Densmore til slutt solgte seg helt ut av sitt patent, kunne han etter sigende realisere en fortjeneste på ca $500 000,-.

Malling-Hansen jobbet med sin skrivekugle fra 1865, men fikk den ikke patentert før i 1870. Det ble solgt skrivekugler helt fra det samme året han fikk patentet, og skrivekuglen gjennomgikk også store forandringer de første årene. Nye modeller kom både 1871/72, og i 1875 kom den første skrivekuglen helt uten bruk av elektriske batterier. Den mest kjente modellen, den høye portable modellen med fargebånd, sto ferdig i 1878, og ble solgt i noen hundre eksemplarer. Men også den ble forbedret, og en ny, lavere modell ble lansert i 1879, før den aller siste modellen ble lansert i 1885. Den kostet da kun 150 kroner for modellen som skrev kun store bokstaver.

[1]Research, transkribering og kommentarer af Jørgen Malling Christensen.

Denne person, C.R.Runqvist, er mærkeligt anonym og svagt dokumenteret; han forekommer ikke i den svenske Wikipedia, ikke heller i Svensk Biografisk Lexikon, og ved en kontakt med Tekniska Museet i Stockholm (som har en Malling-Hansen skrivekugle i deres samling) viste det sig, at Runqvist og hans hurtigskrivemaskine er ukendt for dem. Det er mystisk og forbavsende, hvis man eller skal tro oplysningen om, at han så tidligt som 1865 opfandt en skrivemaskine? Dog kan vi være sikre på, at opfinder Runqvist virkelig har fundets, for han havde en offentlig debat med Rasmus Malling-Hansen i Göteborgs-Postens spalter i 1881.

Fra vore Nabolande

    Sverige. Hurtigskrivemaskine. Ifølge Göteborgsposten[2] er det lykkedes Telegrafkommissær C.R. Runqvist i Gøteborg, der i 1865 opfandt en Hurtigskrive-maskine, ved forbedret Konstruktion at befri denne for en Fejl, den havde tilfælles med den danske Skrivekugle og Remingtons amerikanske Hurtigskrivemaskine, idet den skrivende kun med stort Besvær kunde læse det skrevne Bogstav for Bogstav, men maatte vente, til 5-8 Linjer var nedskrevne. Ved den svenske Maskine, der ogsaa i andre Henseender siges at frembyde Fordele, er denne Mangel nu hævet, idet hvert Bogstav kan læses strax efter at være fæstet paa Papiret. Endelig oplyser Bladet, at den nævnte amerikanske Maskine er Plagiat efter den af Runqvist opfundne.

Research, transkribering og kommentarer af Jørgen Malling Christensen.

Kommentarer og illustrasjoner ved Sverre Avnskog.

JMC: Göteborgs-Postens udgave af 5 august 1881 bragte en artikel som i stærkt rosende vendinger omtalte en svensk skrivemaskine, opfundet af C.R. Runqvist. Artiklen var desuden meget kritisk overfor Remingtonmaskinerne og den danske skrivekugle, og den indeholdt adskillige fejlagtige og tendentiøse påstande. Artiklen kom Malling-Hansen for øje, og han skrev nedenstående brev til avisen, publiceret den 25 august 1881. Brevet skrev han på en skrivekugle. Det indeholder interessante oplysninger om Remington, Sholes, Wheatstone, og skrivekuglen. Blandt andet får vi at vide, at Malling-Hansen havde brevvekslet med Sholes siden 1872; at Sholes begyndte år 1866 med att konstruere en skrivemaskine; at Remington-maskinen var blevet solgt i 4000 eksemplarer frem til slutningen af 1879; at Malling-Hansen var i London i 1871 og da besøgte Wheatstone og så hans forsøg med at fremstille en skrivemaskine. Vi får også at vide, at Malling-Hansen havde et eksemplar af Remington-maskinen hos sig.

C.R. Runqvist svarede på Malling-Hansens indlæg med et langt brev, som samme avis publicerede den 2 september 1881.

SA: Det er virkelig en glede å lese Malling-Hansens meget saklige, men kontante tilbakevisning av de mange feilene i Gøteborg-Postens artikkel. RMH avslører meget stor kjennskap til verdens ulike skrivemaskin-prosjekter, og det er mange opplysninger i hans artikkel, som er helt nye for oss RMH-forskere. Vi vet fra tidligere at han brevvekslet med James Densmore, men at han også hadde brevkontakt med Christopher Natham Sholes, er en meget interessant nyhet. Det skulle være svært interessant om noen av disse brevene kunne gjenfinnes. Jeg har personlig vært i kontakt med Smothsonian museet i USA, som sies å ha overtatt Densmores brevsamling, men de kunne ikke finne noen brev fra RMH i samlingen.

RMH har helt rett når han korrigerer de oppblåste salgstallene som oppgis for Remington maskinen. Det var svært vanlig for produsenter på den tiden å overdrive salgstallene for på den måten å forsøke å påvirke andre til å kjøpe produktet. Seriøse skrivemaskinforskere regner med at Remington 1 solgte i ca 1600 eksemplarer fra 1874 og fremover. Remington 2 kom i 1877, men solgte heller ikke veldig mye i de første årene. Det var først utover 1880-tallet at salget av skrivemaskiner tok virkelig av. Og Sholes, Glidden og Soule tjente altså så godt som ingenting på sin oppfinnelse fordi de solgte patentet til Densmore.

Det er beundringsverig å se at RMH avslutter sitt brev med å ønske sin konkurrent C. R. Runqvist lykke til med sitt prosjekt, samtidig som han advarer ham om at det koster svært mye både av økonomiske investeringer og innsats for å lykkes med å få en skrivemaskin satt i produksjon. Og i ettertid kan vi nok slå fast at Runqvist på ingen måte lykkedes med sin maskin. Den er helt ukjent blant svenske skrivemaskinspesialister.

Runqvistska Skrifmaskinen.

Till Red. af Göteborgs-Posten.

    I Göteborgs-Postens n:o för den 5 d:s, under rubriken: ”En betydelsefull uppfinning”, berättas efter en artikel i ”Norrköpings tidningar”, att ”en tjensteman, bosatt i Göteborg, år 1865 uppfunnit en snabbskrifningsapparat, som år 1871 patenterades i Amerika af en mr Sholes – lärer egentligen vara svensk och heta Schultz – ”. Enligt de underrättelser, jag ända sedan år 1872 erhållit genom brefvexling med mr Latham Sholes, uppfinnaren af den amerikanska skrifmaskinen – den s.k. ”typewriter” eller ”Remington-maskinen” – samt genom bref från Amerikanska skrifmaskin-bolaget, särskildt från mr Densmore, kan jag upplysa, att mr Sholes alldeles icke är svensk; han är född i Amerika, är borgare i Milwaukee i Wisconsin och har aldrig varit i Europa. Hans fader var en tysk, som ganska riktigt hette Schultz.

     Mr Sholes’ första försök att framställa en snabbskrifningsmaskin började – enligt hans egen uppgift – år 1866, således ett år senare än hr Runqvist i Sverige började lösningen af samma uppgift. Väl är det icke omöjligt, men dock synes det i högsta grad osannolikt, att den svaga begynnelsen till den svenska uppfinningen från 1865 skulle ha kommit till Sholes i Amerika året derpå; hans egna bref till mig och det sätt, hvarpå han omtalas af hedersmän i Amerika, göra det yttermera i högsta grad otroligt, att han skulle ha tillegnat sig en främmande uppfinning. Hade han gjort det, så skulle han dessutom helt visst neppeligen ha satt sina egna första arbeten till år 1866, utan till ett eller annat år före 1865.

     Den i nämnda uppsats framkastade förmodan, att det, att hr Runqvists första utkast år 1865, eller hans försöksmaskin 1881 ”i allt väsendtligt öfverensstämmer med” den icke 5, utan endast 1 år yngre amerikanska maskinen, berättigar till att antaga, att Sholes måste ha känt till hr Runqvists första utkast och lånat det, synes dock något vågad. Det har ofta nog visat sig, att spekulationen öfver en och samma uppgift ledt uppfinnare till alldeles enahanda eller mycket liknande lösningar.

     Dessutom tager det sig dock något märkvärdigt ut, när man vill påstå, att en maskin, som efter 16 års förlopp icke kommit längre än till att existera i ett enda exemplar, som dessutom är en försöksmaskin, skulle vara moder till en fullt färdig maskin, hvilken är spridd i många hundra exemplar öfver hela jorden.

     Allt talar således fullkomligt bestämdt mot den hårda och alldeles ogrundade beskyllningen, att mr Sholes skulle ha ”lånat” en svensk uppfinning.

     Det säges i artikeln om den ”betydelsefulla uppfinningen”, att Sholes skall ega ett palats i Newyork, hvarmed väl menas, att hans ”lånade” maskin förskaffat honom rikedomar. Jag kan upplysa, att denna förmodan likaledes är alldeles oriktig; till dato har han knappast fått betäckta alla de utgifter som varit förenade med hans arbeten såsom uppfinnare.

     Skrifmaskinbolagets i Wien uppgift, att på 5 år sålts 75,000 exemplar af den amerikanska skrifmaskinen, är – som den ärade red:n också förmodar – alldeles osann: af nämnda maskin hade till slutet af 1879 endast sålts 4000 st., och deraf under sistnämnda år endast 300.

     Det säges i den ifrågavarande artikeln, att Sholes’ maskin, liksom äfven min snabbskrifningsmaskin, har ”ett ofantligt fel: man kan ej utan mycket särskildt besvär bokstaf för bokstaf läsa hvad som nedskrifves” – detta är likaledes i väsentlig mån oriktigt. Det behöfves alldeles intet besvär för att genast läsa, hvad nämnda båda maskiner skrifvit, och icke heller skall det läsas bokstaf för bokstaf: genom en enda i högsta grad lätt handrörelse ligger det skrifna – hvilkendera af båda maskinerna man må använda – alldeles tydligt för ögonen. Den stora fördel, hr Runqvists maskin i detta hänseende skulle ega framför de två befintliga snabbskrifningsmaskinerna är alltså mycket nära lika med noll. I fall hr Runqvist når sitt mål, att alltid ha skriften liggande hel och hållen framför ögonen, derigenem att papperet, hvarpå maskinen skrifver, står lodrätt och under skrifningen af en rad rör sig i riktning från den skrifvandes högra till hans venstra sida, så är denna lösning af uppgiften mycket gammal; jag har sett den i London 1871 hos den stora uppfinnanren Wheatstone, som i flera år – utan framgång – sysselsatte sig med konstruktionen af en skrifmaskin. Samma rörelse af papperet finnes likaledes på ännu äldre amerikanska, patenterade skrifmaskinplaner, som ännu icke hunnit öfver försöksstadiet.

     Då det vidare heter, att den svenska maskinen är fri från alla andra fel, som vidlåda den Remingtonska maskinen, och eger alla denna maskins förtjenster samt ännu flera dertill, så kan jag, som har ett exemplar af Remington-maskinen här bredvid mig, intyga att artikelns författare icke känt till de nyaste af dessa maskiner: af alla den svenska maskinens fördelar, som anföres i artikeln, är det icke en enda, som icke så väl den amerikanska maskinen som äfven den danska skrifkulan, hvilken skrifver dess rader, berömmer sig af att ega.

     Om min skrifkula säger artikelförfattaren, att den i andra afseenden säges vara opraktisk. I all anspråkslöshet skulle jag vilja anmärka, att det redan tillräckligt visat sig att min maskin alldeles icke är opraktisk: jag har liggande framför mig en mängd utmärkta intyg om den stora nytta, den redan gjort och fortfarande gör personer i de mest skiljaktiga förhållanden. En opraktisk maskin skulle väl neppeligen ha vunnit guldmedaljen vid Parisutställningen 1878.

     Det kräfves ett oerhördt arbete och oerhörda utgifter för att utarbeta en skrifmaskin. Jag önskar af hjertat hr telegrafkommissarie Runqvist tålamod och framgång i denna riktning; men jag tillåter mig att uttala, att det icke är synnerligen lyckligt att börja med orättvisor mot brodermaskiner, nemligen den amerikanska och den danska, som varit spridda i verlden och gjort gagn långt innan hr Runqvists maskin hunnit öfver försöksstadiet.

     Kongl. Döfstuminstitutet i Köpenhamn den 19 augusti 1881.

                            Högaktningsfullt
                            R. Malling-Hansen
                            föreståndare och prest.

Research, transkribering og kommentarer af Jørgen Malling Christensen.

Kommentarer og illustrasjoner ved Sverre Avnskog.

JMC: Dette ganske underlige og mærkeligt substansløse indlæg fra den svenske opfinderC.R. Runqvists side bør læses i sammenhæng med Göteborgs-Postens artikel publiceret 5 august 1881 samt Rasmus Malling-Hansens brev til samme avis, publiceret den 25 august 1881. Dertil kommer artiklen i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 1 juni 1883, som omtaler Runqvists skrivemaskine, udstillet på Håndværks- og Industriudstillingen i 1883. Se også notitsen i Dagbladet 11 august 1881.

Det er ejendommeligt, at hverken Göteborgs-Posten eller Runqvist selv nævner noget om, at han skulle ha søgt og fået svensk patent på skrivemaskinen; han opgiver, at han havde arbejdet med maskinen siden 1865 og det er først ved udstillingen i 1883 at jeg finder det første vidnesbyrd om, at han rent faktisk lykkedes at fremstille en maskine, som kunne vises frem og bruges. Jeg har ikke fundet noget svensk patent, udstillet til Runqvist på en sådan maskine, men jeg kan ikke med sikkerhed påstå, at han ikke fik et sådant patent. Det eneste patent jeg har fundet på hans navn gælder en notits i Dagbladet, Kristiania, 2 maj 1883, hvor det siges at: ”Patent er under 1ste ds udfærdiget for ....telegrafkommissær C.R.Runqvist af Sundsvall for 10 Aar paa det af ham angivne kontrolapparat for tælling af savet Tømmer m.v.” Eftersom dette er publiceret i en norsk avis, må man formode at dette patent også var norsk.

Man kunne forestille sig, at Malling-Hansen svarede på Runqvists indlæg, men jeg har nøje læst alle udgaver af Göteborgs-Posten i perioden fra 3 september til 1 oktober 1881, og der forekommer ikke yderligere breve fra Malling-Hansen og ikke heller andre indlæg i debatten.

SA: I den følgende artikkelen kan vi lese oppfinneren av en skrivemaskin, C. R. Runqvist sitt svar på Rasmus Malling-Hansens meget saklige korrigeringer av Gøteborgs-Postens mange feiltagelser. Og Runqvists innlegg holdes i den samme berervisserske og netlatende tone som Gøteborgs-Postens redaksjonelle innlegg. Om man ikke visste bedre, ville man trodd at det var Runquist som hadde satt sin oppfinnelse i produksjon og solgt flere hundre eksemplarer, men så har han altså så langt kun kunnet fremvise en eneste prototype, mens RMH- og Remington-maskinene har vært i salg siden 1870.

Runquist har også den frekkhet å kalle oppfinneren Christopher Latham Sholes for Sholes-Shultz, og mener han kan fremføre bevis for at Sholes egentlig er svensk og har stjålet Runquists ideer. Og hva er beviset? Jo, Runquist har snakket med en mann som har snakket med Remington, og hevder å ha fått bekreftet at Sholes er svensk. Et uhyre tynt "bevis", som i realiteten har null verdi. I dag vet vi at RMH hadde helt rett i at Sholes var amerikaner og aldri hadde vært i Sverige. Mannen Runqvist henviste til, som hadde spurt Remington om Temington-maskinens oppfinner, svarte altså at han var svensk og het Sholes. Men selv om Runqvist bruker dette som et bevis på at Sholes var svensk, mener han navnet Sholes var feil, Sholes het i følge han Shultz. Snakk om å omgås kildene med lemfeldighet!

Man kan heller ikke tillegge "baron Schwartz-Senborn – bekant bl.a. såsom general-direktör för verldsutställningen i Wien år 1873" særlig faglig tyngde når han senere uttalte at skrivekuglen var "synnerligen opraktisk", dersom han bygde på de modellene som var utstilt i Wien i 1883. Svært mye skjedde med skrivekuglen etter det, og modellen fra 1878 var utstyrt med alt man kunne forvente av en moderne skrivemaskin.

Runquist henviser så til at Scholes fikk et patent på sin skrivemaskin i 1871 og at den lignet veldig på Runqvists egen maskin fra 1865. Hans problem er dog at ingen andre synes å ha sett den maskinen han påstår å ha bygget i 1865, og han kan verken fremlegge vitner eller patenter som understøtter hans påstander. Han synes også helt uvitende om at herrene Sholes, Glidden og Soule fikk sitt første skrivemaskinpatent allerede i 1868, men at de etter hvert som de utviklet sin maskin videre, søkte om nye patenter. Og at en privat maskin som befant seg i Gøteborg skulle ha tjent som modell for en skrivemaskin som ble oppfunnet i Milwaukee i Wisconsin av personer som aldri hadde vært i Danmark, fremstår som svært søkt, om ikke totalt usannsynlig. Ingen kan vite om den påståtte skrivemaskinen til Runqvist fra 1865 i det hele tatt eksisterte. Mannens hånlige nedlatenhet fremstår som tåpelig.

Hr. Runqvist gjør til slutt et stort nummer av at hans skrivemaskin kun koster 150 kroner. Det er da en temmelig merkelig opplysning all den tid den kun er snakk om en enslig prototype, som han selv oppgir det skal ha kostet 1000 kroner å fremstille. Hvordan han i all verden kan forutsi  prisen på sin maskin om den settes i produksjon, er vanskelig å vite. Prisen må vel settes etter forhandlinger med en produsent og tilpasses kostnader ved produksjon samt fortjeneste. Man kan ikke anse Runqvist skryt av den lave prisen på sin maskin som annet enn ren gjetning. Han er forøvrig totalt uvitende om prisen både på skrivekuglen og Remington-maskinen. Han påstår at skrivekuglen i 1881 kostet 700 kroner, men det er det rene tull. Allerede i 1878 var prisen på skrivekuglen nede i 250 kroner, og i 1885 gikk den videre ned til 150 kroner.

Man kan undre seg om ikke Hr. Runqvist ble felt av sin egen arroganse og påståelighet. Det er neppe noe godt utgangspunkt for å nå frem i konkurransen om å få satt en oppfinnelse i produksjon. Hans oppfinnelse synes å ha gått totalt i glemmeboken og endt opp i historiensk mørke. Husqvarna satte i 1894 i gang produksjon en helt annet maskin, og den omtales som Sveriges aller første masseproduserte skrivemaskin: Den såkalte Sampo-maskinen, oppfunnet av finnen Rafael Herzberg, 1845-1896.

Rundquist unndrar seg heller ikke for å påstå at Sholes har løyet overfor Malling-Hansen da han oppga 1866 som året han startet arbeidet med å konstruere en skrivemaskin, samt mer enn antyder at Malling-Hansen bevisst forsøkte å skjule prisen på sin skrivekugle i sitt leserbrev i Gøteborgs-Posten. Til dette kan vi ikke si annet enn at den som mistenker andre for å lyve og for bevisst å skjule opplysninger for at sannheten ikke skal bli kjent, gjerne er den som selv kan tenkes å opptre således. "På seg selv kjenner man andre", er et velkjent ordtak i Norge, og sikkert i de fleste land.

Återigen den Runqvistska skrifmaskinen.

    Till Red. af Göteborgs-Posten.

     Att börja med anhåller jag få aflägga min förbindligaste tacksägelse för er äfven i detaljer trogna framställning på grund af de papper och fakta, som röra min år 1865 gjorda uppfinning af en skrifmaskin. Att denna nya tanke, nemligen att på ett lättare och vida snabbare sätt än det vanliga åstadkomma skrift, är af hög betydelse, bevisas af de många beställningar, förfrågningar och uttryck af sympati för saken som jag med anledning af eder artikel i början af augusti redan emottagit från såväl in- som utlandet, bl.a. från så oväntade håll som Petersburg och Lissabon. Dessa skrivelser bevisa äfven, att de äldre i bruk varande skrifmaskinerna ej äro så tillfredsställande, som allmänheten fordrar. Jag skulle derföre blott med omnämnande af nu anförda förhållande kunna besvara denna gensaga mot eder artikel, som jag ser hafva till eder ingifvits af ”skrifkulans” uppfinnnare hr. Malling-Hansen, föreståndare för k. Döfstumme-institutet i Köpenhamn, hvilken, förmodligen för att bekräfta den fullkomliga tillförlitligheten af sina uppgifter, äfven förmäler att han är prest. Denna gensaga är emellertid, ehuru till ordalagen skäligen hofsam, i anseende till sin grundton af den beskaffenhet, att jag, liksom också min nya uppfinning på ifrågavarande område, måste framstå i en högst ofördelaktig dager för den, som ej har närmare reda på förhållandena. Jag tvingas derföre att anhålla om äran att få, liksom hr Malling-Hansen, personligen uppträda i edra spalter.

     Hr Malling-Hansen börjar oegennyttigt med att taga sig an hr Sholes-Schultz’s affärer och talar helt blygsamt först mot slutet om sin egen apparat. Som jag för min del ej eger någon särskild anledning att skjuta fram amerikanaren i têten, tillåter jag mig att tvärtom börja med den danska uppfinningen, som väl ändå för he M.-H. utgör A. och O.

     Just i det omtalade Wiener-prospektet, som blifvit trykct i slutet af 1878 och i nedan anförda fall helt visst icke skulle vågat gifva falska uppgifter, förekommer ett utdrag ur ” Neue Freie Presse”, i hvilket omtalas, att baron Schwartz-Senborn[1] – bekant bl.a. såsom general-direktör för verldsutställningen i Wien år 1873 – nyligen hållit ett föredrag om den amerikanska skrifmaskinen och dervid på följande sätt utlåtit sig om hr M.-H:s skrifkula: ”Den danska skrifkulan, uppfunnen af hr M.H. och förbättrad af dansken Jürgensen, var utställd i Wien år 1873. Den visade sig dock ej synnerligen praktisk. Först år 1874 lyckades man i Amerika uppfinna en maskin, som motsvarar alla anspråk.” Gemeinderat Bachmayr i Wien, omtalad i eder artikel, jemför i sitt ”Anerkennungs-Schreiben” den Remingtonska (Sholes’ska) maskinen med hr Malling-Hansens och gifver den förra obetingadt företrädet, oaktadt han vid Pariserutställningen år 1878 (der hr M.-H. Vann sin omtalade guldmedalj) hade tillfälle att studera båda, liksom han ”satt sig in i alla tidigare förbättringar i dessa och andra skrifmaskiner.”

     Flera andra dylika uttalanden har jag både hört och läst, och framför mig ligger ett nyligen emottaget bref, deruti afsändaren, en man af hög börd och ansedd lefnadsställning, anmäler sig som spekulant på min apparat, enär den Malling-Hansenska skrifkulan, som han köpt, ”är mindre användbar för honom”.

     Jag frågar nu: Hur kan hr M.-H. Klandra eder tidnings (fastän mig tillagda) ytterst hofsamma uttryck, att den ”säges äfven i andra afseenden vara opraktisk?” Att det fel, som den har gemensamt med den amerikanska, är ett ”högst väsentligt” (ej ”ofantligt” såsom hr M.-H. oriktigt citerar), tror jag mig längre ned kunna bevisa.

     I allmänhet har redaktionen i sin artikel välbetänkt uttryckt sig mycket reserveradt, der ej full visshet förelegat. Tillochmed der redaktionen, på af mig anförda skäl, funnit sig luta åt den åsigten, att min första försöksapparat blivit ”lånad” af hr Scholes-Schultz, har den, äfven på grund af hvad jag framställt, uttryckt sig undfallande och sagt, att ”lånet temligen klart bevisades af likheten i allt väsentligt” etc.

     Detta beskedliga yttrande har nu upprört hr M.-H.; åtminstone tycks han genom längden af hvad han derom skrifvit söka ådagalägga, att det är detta och intet annat, som satt honom i harnesk. Den som emellertid, likt hr Sholes-Schultz, tillhör ett land, der det är sed och häfd att offentligen och alldeles direkt få beskylla hvarandra för alla möjliga och omöjliga brott af värsta beskaffenhet, utan att den sålunda anfallne tager vidare notis derom, - den skulle helt visst tagit ett sådant yttrande mycket mera trankilt än hr M.-H. På Sholes-Schultz’ vägnar gjort. Blott om påståendet kunnat medföra någon pekuniär förlust, tror jag, att denne hr M.-H:s klient skulle blifvit förtretad.

     Hr M.-H. gör sig stor möda att bevisa, det hr Sholes, hvars fadernenamn han dock medgifver vara Schultz, icke är svensk. Jag är dock nog lycklig att kunna meddela ett nästan säkert bevis på motsatsen. Det står i följande telegram, dateradt d. 27 augusti:

         ”Runqvist.
     På din begäran frågade jag Remington om skrifmaskinens uppfinnare. Han sade mannen var svensk och hette Sholes.

                                           Jacobi”.

     Hr Jacobi, den högt aktade verkställande direktören i ett af Sveriges största och mest ansedda industriella etablissement, Bolinders mekaniska verkstad, har tydligen misskrivit sig på sjelfva namnet; men detta betyder mindre, då ju hr M.-H. sjelf medgifvit, att det ursprungligen varit Schultz, hvarforutan man nog när som helst kan erhålla rättelse, enär jag med visshet erinrar mig, att hr Jacobi vid återkomsten från expositionen i Philadelphia yttrade: ”Denne Sholes heter Schultz och är svensk”.  Hrr Jacobi och Remington äro emellertid nu sådana auktoriteter här i Sverige i jemförelse med hrr M.-H. och Sholes, samt dessutom opartiska i saken, att jeg förmodar, det hr M.-H. afstår från vidhållandet af sitt huvudargument – åtminstone i en svensk tidning.

     Hvad åter beträffar uppgiften om att hr Sholes skulle redan år 1866[2] uppfunnit skrifmaskinen, fruktar jag, att hr.M.-H. äfven i detta fall skall finna sig sväfva i villfarelse. Vill han öfvertyga sig derom, hänvisar jag honom till The Scientific American för d. 10 aug. 1872. Jag har ej sett detta tidskriftens nummer på fem år, men jag är nästan fullkomligt viss på, att mitt minne ej sviker mig, då jag här återgifver huvudinnehållet på följande sätt: - Tidsskriften hade år 1870 – enligt hvad jag tror, men bestämdt ej tidigare än år 1869 – påpekat att en skrifmaskin skulle vara ett tacksamt fält för uppfinnare. År 1871 hade mr Latham Sholes tagit patent i Amerika på uppfinningen och senare hade han i bref tackat tidskriften för detta påpekande, enär han med anledning deraf gripit sig an med konstruerandet af en dylik maskin. Tidskriften, som ansåg uppfinningen fullt praktisk, meddelade derefter en beskrifning och två ritningar, af hvilka den, som visar mekanismen, är en trogen kopia af den modell-maskin, jag år 1865 lät utföra. Enda skillnaden är den, att på denna finnas tvenne pappersvalsar, på den amerikanska blott en. – Hur går det nu, i fall, som jag med säkerhet tror, detta korta referat är riktigt – och om icke är jag lika villig som skyldig att återtag hela denna passus – med hr Sholes’s af hr M.-H. reproducerade uppgift, att han gjort uppfinningen redan år 1866? Kanske är det sjelfve hr M.-H., som härvid blifvit förd bakom ljuset, på ett sådant sätt, att hr Sholes uppgifvit detta årtal, för att kunna säga sig hafva varit några år före den mycket närbeslägtade skrifkulan, som ju först omtalades i slutet af sextiotalet.

     Jag betonar här på det kraftigaste, att jag, lika litet som den ärade redaktionen i sin artikel, bestämdt påstår att hr Sholes ”lånat” min uppfinning. Dertill äro bevisen alltför svaga. Jag har blott velat visa, att hr Malling-Hansens ”hårda” uppträdande varit obefogadt och hr Sholes, tack vare detta, mera än förut har omständigheterna, de må nu anses mer eller mindre bindande, emot sig.

     Hr M.-H:s ledsnad öfver min, hvad han väl gerna skulle velat kalla oförsynthet, att vid sidan af de äldre maskinerna uppträda med en apparat, som allt sedan 1865 varit och ännu är i försöksstadiet, torde ej framkalla synnerlig medkänsla, då, som redaktionen väl vet, principen för min nya är absolut skiljd såväl från min första som från den likadana amerikanska och den icke mycket skiljaktiga skrifkulan.

     Hr M.-H. säger, att fördelen af att läsa den skrift maskinen lemnar, lika tydligt och kontinuerligt som då man skrifver med penna – något som är fallet med min apparat – är mycket lika med noll, äfven om man tager till jemförelse förhållandet med hans skyddslingar, på hvilka man ej kan skrifva en bokstaf utan att skriften skall vara dold af apparaten och färgbandet. Han motiverar detta dermed, att man på de senare när som helst genom en ytterst lätt handrörelse (förmodligen vridningen på en vef eller nedtryckningen på ett handtag) kan få se skriften. Jag vågar för att förtydliga detta göra följande antagande: - Någon sitter och arbetar med en skrifmaskin. Han ser allting som vanligt – blott öfver sjelfva skriften sväfvar ett ogenemträngligt mörker. Det skingras visserligen, om han tänder på en stryksticka och han kan nu se hvad han har skrifvit samt vill derefter fortsätta arbetet. Men först måste han släcka tändstickan, ty blott med absolut mörker öfver skriften kan han arbeta. Det är sant: antädandet af en stryksticka är en ytterst lätt handrörelse, utblåsandet af densamma likaledes en högst obetydligt påkostande ansträngning. Men di blifva tråkiga nog, om man mycket ofta behöfver använda dem, och detta är fallet, då man skrifver under sådana vilkor. Dessutom är det bekant från Morsetelegraferna, där man icke heller ser sin egen skrift, att man, då man koncipierar (icke då man aftelegraferar någotm som man har på papper framför sig) skrifver vida flera fel och håller tankarna vida sämre ihop, än då man arbetar med penna och sålunda ser sin egen skrift. Detta senare är, som sagdt, fallet med min apparat, och jag betviflar ej, att allmänheten skall i detta afseende tilldöma denna priset.

     Sådant blir utan tvifvel i samma eller möjligen ännu högre grad fallet med en annan fördel, som min apparat har framför de äldre. Det är den, att min apparat kostar blott 150 à 200 kr., medan den amerikanska kostar lägst 500 mark (445 kronor.)

     Oaktadt redaktionen uppgifvit detta, förklarar dock hr Malling-Hansen, att alla de uppgifna fördelarna (således äfven prisen) äro de samma för de äldre maskinerna som för min. Men härtill kommer, hvad jag senare fått veta: hr M.-H.:s apparat kostar 700 kronor!! Jag för min del betviflar visst icke, att hr M.-H. af glömska utelemnat denna ytterst viktiga omständighet; men i dessa vanvördnadens tider skola nog de finnas, som våga påstå, att hr pastorn råkat låta sina kyrkofäder få jesuiterförfäderna till kamrater på bokhyllan.

     M.-H. talar om de oerhörda utgifter, som utarbetandet af en skrifmaskin skulle kräfva. Detta bör helt visst skrämma dem, som kunna intressera sig för mitt företag; men jag tänker, att jag skall lugna dem, liksom jag helt visst gör det med hr M.-H., då jag omnämner, att min nya maskin tills dato ej kostat mer än något öfver 1000 kronor och dock lemnar den redan nära fullt så god skrift som ”skrifkulan”, samt, då jag fått nya typer, kanske ännu bättre, såsom fallet är med den amerikanska.

     För ett tackar jag hr M.-H. Det är för den förmodligen tillförlitliga uppgiften, att inalles 4000 exemplar sålts af den amerikanska maskinen intill 1879 års slut. Detta gör à 500 mark två millioner på något öfver fem år. – Hr M.-H. tillägger dock, att försäljningen skulle varit jemförelsevis obetydlig under sista året. Undras om det ej varit oläsligheten under skrifvandet och det öfverdrifvet höga priset, som härvid verkat. Kanske en orsak är, att skrifkulans afsättning i stället vuxit, sedan den fick guldmedaljen år 1878?

                                      Högaktningsfullt
                                      C. R. Runqvist.

Research, transkribering og kommentarer af Jørgen Malling Christensen.

Kommentarer og illustrasjoner ved Sverre Avnskog.

JMC: Det ville være interessant at kunne vise et billede af Runqvists skrivemaskine, men jeg har desværre ikke fundet nogen illustration. Ikke heller har jeg fundet nogen svensk patentansøgning på skrivemaskinen. I november 2019 kontaktade jeg Tekniska Museet i Stockholm (som ejer en skrivekugle) for at få yderligere information og dokumentation om Runqvist och hans skrivemaskine, men svaret var at museet ikke kender noget til ham eller til hans maskine.

I september 1881 havde Runqvist og Malling-Hansen en offentlig debat i Göteborgs-Posten (se denne).

Runqvist påstod, at hans opfindelse daterede sig helt tilbage til 1865, men der er ikke noget som tyder på, at han lykkedes at sætte sin skrivemaskine i produktion. Dog var den med på en udstilling i 1883, hvilket fremgår af nedenstående artikel. Desværre fortæller artiklen ikke, hvor udstillingen fandt sted; i 1883 arrangeredes i Sverige en ”Industri- och Hemslöjdsutställning” i Örebro, men den udstilling åbnede først den 11 juli, så jeg tror ikke det handler om den. Der var også en ”Kunst- og Industriudstilling” i Oslo samme år, og det kan være den som avisen relaterer til.

Handtverks- och Industriföreningens utställning.

                 III.

    Till de mera sevärda ting, utställningen sluter inom sig, hör ovilkorligen den af telegrafkommissarien R. Runqvist uppfunna skrifapparaten. Uppfinningarna på detta område tillhöra vår tid. Först år 1855 började man med de s.k. typtryckningstelegraferna, hvilka dock kunde återgifva skrift endast på pappersremsor och sålunda icke å vanliga pappersark. Tio år senare framkom hr Runqvist med sin modell till skrifmaskin icke afsedd för telegrafering, och två år derefter hade dansken Malling Hansen konstruerat sin skrifkula, hvilken väckte mycken uppmärksamhet. Slutligen blef en maskin, liknande den Runqvistska, år 1871 framställd af en svensk i Amerika, år 1876 sågs vid verldsutställningen i Filadelfia denna i full verksamhet, och ett bolag, benämndt ”The Remington Company”, dref dermed en betydlig affär. På amerikanskt sätt förstod man göra den känd. Oaktadt de många svårigheter, uppfinnarna vanligtvis hafva att kämpa emot och hvaraf hr Runqvist ej heller saknat sina, har han med sällspord ifver hängifvit sig åt sin uppgift. Den lilla apparat, han visar här på utställningen, är förfärdigad efter en alldeles ny princip, och som det synes arbetar den lätt och bra. Att den icke ännu är sådan den kan blifva, är något som hr R. Gerna medgifver; sjelf säger han: detta är den första apparaten i denna väg, och fullkomlighet kan lika litet med ens uppnås här som å andra områden. Emellertid lemnar den nätta apparaten en tydlig skrift – tydligare och efter mycken öfning dubbelt snabbare än en öfvad renskrifvare, den är till formen elegant, jämförlig med ett större skrifställ, och den torde komma att ställa sig betydligt billigare än amerikanska och andra ”type-writers”.