1887.11.12 Danish

Dette brevet til RMH fra Viktor Rydberg er trykket i ”Brev från Viktor Rydberg. I urval utgivna av Emil Haverman, III. Sthlm: Albert Bonniers förlag, 1926, s 56ff.

Tore Lund i Viktor Rydberg Sällskapet ( http://vrsidor.se ), som har vært så vennlig å gjøre oss oppmerksom på hvor brevet var å finne, skriver følgende til oss om innholdet:

”Rydberg var under de sista åren av sitt liv mycket berömd ock fick motta många böcker ock manuskript i de mest skilda ämnen. Han hade problem med att svara på gåvorna, eftersom han var en dålig brevskrivare och alltid tyckte sig ha ont om tid. Alla de svar han skrev är vänliga, men ofta korta. Brevet til Malling Hansen är ovanligt långt, och jag vågar nog också säga ovanligt varmt. Jag tycker också att Rydberg i ovanligt hög grad släpper fram sin ”religiösa” eller ”gudliga” sida (”…Ett sådant bref har jag alltid betraktat som en gåfva från ofvan” osv), kanske för att komma adressaten til mötes.”

         Högt ärade Herr Direktör!

     Det går icke an, att jag längre dröjer med att tilsända eder min tacksägelse för det dyrbara arbete med åtföljande bref, som jag erhållit från eder. Orsaken till dröjsmålet ligger icke deri, att jag ej skulle hafva hunnit genomläsa ”Perioden im Gewicht der Kinder und in der Sonnenwärme“ förr än nu. Dess hufvudinnehåll kände jag redan genom redogörelser derför från olika håll, [1] och två dagar efter bokens ankomst hade jag genomgått den så noga, att jag tror, att jag kunde bestå en examen i densamma. Men ju mer jag har att säga, dess svårare har jag för att finna orden och börja.

     Arbetet har för mig ett trefaldigt intresse: ett logiskt, ett poetisk og det intresse, som utvidgningen af vårt kunskapsområde innebär. Jag har fröjdat mig åt säkerheten i den använda forskningsmetoden, åt skarpsinnigheten, hvarmed problemet blifvit uppstäldt, och alle medverkande faktorer blifvit eftersökta och till sitt inflytande uppskattade. Steg för steg, med varsam undersökning af markens beskaffenhet, för att säkert fotfäste må erhållas, innan nästa steg tages, går färden framåt, och hvad som i början knappt syntes vara annat än mellan ideliga faror för vilsestigar ledande stråt till uppnående af vissa hygieniska resultat visar sig vara vägen till ett mål, hvarifrån en utsigt öppnar sig öfver hela vårt solsystem. Der kommer det poetiska intresset och räcker handen til den logiska. Vågskålen, som gjort den moderna naturvetenskapen till hvad den är, har åter skänkt oss en seger. Vägendet af ett antal skolbarn på en punkt af jorden visar, att variationerna i deras vigttillökning öfverensstämma med variationerna i  h e l a  jordatmosferens värmesumma. Dessa åter måste vara följder af variationer i solvärmen, och dessa åter vara bundna vid vissa solens egna fysiska tillstånd. Under sådanna förhållanden måste det, som gäller om de på en enskild punkt af jordytan vägda barnen gälla alla jordens barn, alla dess organiserade väsen, och det noggranna studiet af grässtrået, kan gifva oss nya inblickar i makrokosmos väsen,

                 ”der himmelskrafter upp och neder stiga,

                 och räcka gyllne ämbar åt hvarandra.”

     Men från den poetiska förnimmelsen af ”huru tingen sig till enhet väfva, och allt blir lif, det ena i det andra”, återvänder intresset till det logiska. Mycket nära til hands hade här legat att göra solvärmevariationerna till vigttillökningsvariationernas direkta orsak. Det visas nu, hvarför de ej få betraktas som sådan. Orsaken är ett X, hvars vilkor undersökas preliminärt och öfverlemnas til fortsatt vetenskapliga undersökningar. [2]

     Yttranden å sidorna 255 och 256 i edert arbete gifva hopp om en fortsättning från eder sida på de sålunda öppnade forskningsvägarne. Må Gud gifva eder helsa ock krafter dertill! [3]

     Slutligen har jag en rent personlig tacksägelse att till eder framföra. Tack för det älskliga brefvet, som gjorde mitt hjerta godt! Ett sådant bref har jag alltid betraktat som en gåfva ofvanifrån och delar tacksamheten mellan honom, som skrifvit det, och Honom, hvars visdom yppar sig i blommans och barnets växt såsom i stjernesystemens lif, och vars godhet är källan till allt godt, som menniskorna skänka hvarandra. [4]

     Under läsningen af eders skrift hafva tankar uppdykt hos mig om önskligheten af undersökningar på ett forskningsområde, som erbjuder vissa analogier med edert eget. Jag vet knappt, om jag skall våga uttala hvad jag här menar, emedan allt der ännu ligger i det ovissa och dunkla. Flere naturforskare antaga, att de glacierepoker vårt jordklot under quaternärperioden genomlefvat, berott af en kombination af solare och telluriska faktorer, bland hvilka den förnämsta skulle vara periheliets[5] förflyttning till och från sommarsolståndpunkten. Dessa båda punkters sammanfallande inträffer en gång på 21,000 år. En cykel af 21,000 år skulle således bilda ett epok-år, om uttrycket tillåtes, med epok-årstider så fördelade, att medan den norra jordhalfvan har sin epok-sommar, har den södra sin epok-vinter. Den norra jord-halfvans senaste ”fimbulvinter” skulle då haft sin höjdpunkt år 9,250 före Kristus, och sin sommarhöjdpunkt år 11250 efter Kristus. Efter år 9,250 skulle glaciererna, som betäckte en stor del af Europa, hafve börjat att minskas, ehuru ytterligt långsamt, och epokårets vårtid (försommar), hvarunder folken, följande efter de vikande glaciererna, kunde hafva besatt största delen af de nu bebodda nordliga länderna, skulle haft till medelpunkt året 4000 före Kristus. Hvad som nu särskildt intresserar mig i denna fråga, är dess prehistoriska aspekt. Mina jämförande undersökningar i mytologi hafve fört mig till det resultat, att den älsta ariska – till den ariska stenåldern uppgående – myten är just myten om en uppstående och tillbakavikande fimbulvinter med åtföljande folkförflyttningar. Om det nu verkligen förhåller sig så, att en folkflyttning upp til Norden på gund af denne perenna snöns och isens tillbakavikande ej ligger längre tillbaka i tiden än omkring 4000 år före Kristus, så vore det, om icke särdeles sannolikt, så dock möjligt, att stenåldersmyten om fimulvintern har till grund, ett historiskt minne. Men innan denna hypotes kan få ett fastare stöd, vore det nödvändigt, att en undersökning af epokåret, som började med år 9,250 f. Kr. med hänseende till dess klimatiska förhållanden i olika delar af nordhalfvan företoges efter samma metod som ni användt på det af eder undersökta områden.[6] Barnen, hvilkas växtförhållanden då vore att undersöka, blefve de olika diluvilialaflagringarna med i dem befintliga organiska lemningar.

     Jag tager mig friheten att som ett ringa vederlag för eder gåfva tillsända eder mina ”Undersökningar i Germansk Mytologi”. [7]

                                                                                       Med utmärkt högaktning

                                                                                                Viktor Rydberg

Stockholm den 12 Nov. 1887.

Fotnoter:

[1] SA: Viktor Rydberg kjente altså allerede godt til RMHs undersøkelser før han fikk RMHs brev i 1887. Det er ikke å undes over, for RMHs forskning vakte oppsikt rundt omkring i hele Europa, og gjorde ham kanskje mer berømt blant vitenskapsmenn i utlandet enn i Danmark. Jeg har inntrykk av at RMH selv var meget skuffet over den tilsynelatende likegyldige holdningen han ble møtt med fra mange hold i sitt fedreland.

[2] SA: RMH mente ikke i 1886 å ha funnet ut hele sannheten om årsaksforholdene omkring barns vekst i sykluser, men regnet selv med at han var på sporet av en ukjent vekstfaktor, som han kalte X, og han mente å kunne påvise at denne X sto i nær forbindelse med variasjonene i solens varme. RMH var jo en meget religiøs parson, og mitt inntrykk var at han mente at vår jordiske verden var styrt av kosmiske lovmessigheter av guddommelig opprinnelse. Og at all vekst på jorden muligens var styrt av solens stråler, tror jeg var en forestilling som fant god grobunn i hans sinn. Men ettertiden har nok vist at de kosmiske lovmesighetene som RMH var på leting etter dessverre ikke eksisterer. Man kjenner i dag selvsagt mye mer til hvordan solstrålene påvirker de ulike jordiske organismenes vekst, men det synes klart at variasjonene i vektøkning og i høydevekst skyldes andre faktorer enn solens stråler. RMH fortsatte sine meget omfattende undersøkelser med målestasjoner rundt omkring i hele verden helt frem til sin plutselige død i 1890. Hva som kom ut av disse undersøkelsene vet vi ikke særlig mye om, for i 1911 ble disse resultatene, samt et utkast til et nytt manuskript ødelagt av noen av RMHs døtre. De betraktet seg som psykiske forskere, og mente de hadde kontakt med RMHs ånd, og at det var han som ønsket de siste arbeidene ødelagt, fordi de ikke var godt nok begrunnet.

[3] SA: RMH kunne godt trenge alle gode ønsker om en god helse, for hans helsetilstand var meget elendig, og han døde av hjerteslag i 1890.

[4] SA: Ord som disse, uttrykt med slik poesi og religiøs bevegelse, var nok som balsam for RMHs sjel, og har sikkert styrket ham ytterligere i troen på å være på sporet av noe virkelig stort!

[5] JMC: Perihelium = the closest point to the sun in a planet’s orbit.

[6] SA: Jeg vet ikke om Viktor Rydberg noensinne gikk videre med disse tankene, men vi kan nok si i dag at den sammenhengen han synes han ser konturene av, ikke eksisterer.

[7] SA: Brev 1887.10.18 inneholder en biografi over Viktor Rydberg, og også en oversikt over hans forskning og litterære verker.